Tjugonio grader.
Solen gassar allt vad den kan.
Jag går med lien i ”vinterhagen” och liar ner nässlor så att de blir ätbara för våra fina fålar.
Hjärnan kokar under min ”Daniel jobbar utomhus”-keps. Eller min keps kort och gott. Det är den enda jag har.
Jag lyssnar på Spotify och shuffle väljer Springsteens ”The promised land”. Kommer att tänka på att han beskrevs som en alfahanne i ett radioprogram jag nyligen råkade lyssna på. Känner mig själv lite alfahannig där jag går, hyfsat bredaxlad med ett tätt gråsvart skägg i ansiktets södra delar, svingandes en lie, sjöblöt av svett i ökentorkan.
Shuffle väljer ”Every breath you take” med The Police. Jag går in för att undvika solsting(!).
Jag sätter mig i skuggan på altanen och gör lite research på begreppet ”alfahanne”. Tänk om jag är en sådan? Google serverar mig en lista med kännetecken. Här är några:
Alfahannen har många kvinnor – oftast kvinnor som är mycket yngre än han själv.
Nästan rätt. Jag har en kvinna och henne har jag jättemycket. Hon är mamma till mina barn, min arbetskamrat, sångerska i mitt band, min bästa vän, min musa och min eviga kärlek. Många kvinnor i en och samma. Och hon är mycket yngre än jag – 2971 dagar.
Han har ofta ett skandalöst krogliv och fortkörningsböter.
Nästan rätt igen. En gång tyckte vakten på ”Stures” i Trelleborg att jag skulle gå ett varv runt kvarteret för att jag ”behövde frisk luft”. Och jag har två fortkörningsböter. Ena gången körde jag (alfahannigt) TJUGOSJU kilometer för fort (iförd tomteluva – en story för sig) då jag missade en sjuttioskylt. Andra gången fastnade jag på en fartkamerabild med en kvinna (Anna visserligen men ändå), mystiskt censurerad vid min sida.
Du hittar honom säkrast bland skådespelare, regissörer, författare, musiker, idrottsmän m.m.
I stort sett helt rätt. I våras hade jag en tung roll som en otrogen grannkarl i en pjäs på folkhögskolans scen, jag författar lite då och då, jag spelar gitarr (senast i går kväll), jag har varit en framgångsrik idrottsman i tyngdlyftning och bland annat synts i Lilla Sportspegeln på TV (en tolvårig alfahanne). Det är nog bara en fråga om när jag kommer att regissera.
Har egna moraliska regler.
Jag finner det ytterst omoraliskt att lägga potatisskal, bortskurna konstigheter från kycklingfiléer, plast från kycklingförpackningen, ett dricksglas och en globalkniv i vasken och sedan lämna det till den (jag) som sedan ska fixa till köket efter matlagningen. Då får jag oftast lust att slå sönder något. Vilket leder oss till:
Om han slår sönder ett hotellrum så är det tufft och manligt – INTE hysteriskt eller löjligt.
Nja, ett hotellrum har jag aldrig känt lusten att slå sönder. Då är det snarare enstaka stolar eller bord vars ben min lilltå slår i då och då. Jag kan bli rosenrasande på döda ting.
Ingenstans nämndes en lie i alfahannemanualen. Jag börjar i ärlighetens namn misstänka att jag trots allt inte är en alfahanne. Med tanke på att min stora oro för tillfället i sommartorkan är var hästarna ska beta är jag kanske snarare en betahanne.
Du som läser, skriv gärna något om denna text. Det finns nämligen ett tillägg i manualen:
Är du fortfarande osäker på om du har med en alfahanne att göra? Pröva att kritisera hans konst/arbete – får han en allergisk reaktion eller ett vredesutbrott så är det garanterat en Alfahanne.