Då och då dyker det upp bilder och små filmer på Facebook föreställande barn som somnar vid matbordet. Barn i två-, treårsåldern som filmats av fnissande föräldrar. Oftast är det både underhållande och gulligt.
I onsdags reste vi hem från USA. Och jag har ingen förmåga att räkna ut hur lång tid det tog. Vad jag säkert vet är att vi drabbades av diverse förseningar och att vi reste genom en massa tidszoner eftersom den ursvenska, och därmed rätta, tiden (sverigevänner) tydligen inte duger för folk i andra länder. Min brist på talang att sova i de bekväma (hrm…) flygplansstolarna gjorde att jag hade dygnat med råge då vi gjorde vår sista mellanlandning i London. Och det var inte alls så ungdomscoolt som det låter när fjuniga gamers, kemiskt uppiggade av Red Bull, avrättar färgglada monster på datorskärmen från fredag eftermiddag till lördag kväll.
Hursomhelst vinglade jag av planet, astrött, landningsdöv med träsmaksöm rumpa och med så svullna fötter att skorna hotade att spricka likt de otaliga skjortor som David Banner förstörde var gång han blev förbannad i den gamla fina TV-serien på åttiotalet (en något för lång, och för vissa, obegriplig liknelse). Frun och barnen var provocerande pigga efter att ha sovit alltifrån ”hyfsat” till ”riktigt gott”. Själv flåsade jag av trötthet där vi drog fram genom Heathrow på jakt efter något ätbart.
Till slut enades vi om en restaurang där vi slog oss ned kring ett runt bord och granskade menyn. ”Jag tar en burgare”, mumlade jag trots att jag trodde jag hade dragit i burgarebromsen efter att ha knaprat i mig ett tjugotal i Amerika (om jag får överdriva lite). Kyparen kom, tog vår beställning och här nånstans började min kropp stänga ner. Det började med att jag kände hur min käke gled söderut tills jag gapade på ett ytterst fånigt vis. Därefter följde ögonlocken käkens exempel och jag började vaja som en knippe gräslök i kvällsbris. Sedan följde en period då jag mikrosov och vaknade med små ryck då min nacke slappnade av och huvudet föll framåt. Varje gång detta hände tittade jag mig förvirrat omkring och möttes av mina älsklingars blickar och muntra miner. Älsklingar och älsklingar förresten, det visade sig att alla tre roade sig med att fotografera mein hopplosen kampf mot John Blund. Det visade sig också att Anna, som jag vanligtvis tycker så förtvivlat mycket om, skickade en bild till en väninna då jag, mellan huvudrätten och kaffet, till slut somnade mot bordet (då kyparen lyckligtvis hade dukat bort min tallrik). Jag fick se bilden i efterhand och kan väl konstatera att det varken är underhållande eller gulligt då en fyrtiosexårig grågubbe småbarnssomnar vid matbordet.
För att hämnas Annas usla tilltag väljer jag att avsluta med att kort beskriva vad som utspelade sig i en hiss i New York.
Det var seneftermiddag, vi hade vilat upp oss i hotellrummet och skulle åter ge oss ut i NY-vimlet. Då hissen stannade till vid vår våning klev vi in och möttes av två medelålders damer. På väg in i hissen hörde jag och barnen hur Anna, högt och tydligt sa: ”Guten Abend!”. Därefter följde ett förvirrat kallprat där det framgick att varken vi eller de två damerna kom från Tyskland. Då vi nådde lobbyn informerade Johan oss om att den ena damen hade frågat: ”The lobby?”. En fråga som Anna alltså valde att besvara med en tysk hälsningsfras.
Hon var nog trött.
Och det tycker i alla fall JAG att man ska respektera.