Jag vet att Du ser mig.
Jag står fem meter ifrån Dig, visserligen längst bak, men jag är en av pojkarna som slänger frukt. Du har backat bakåt, så långt in i cykelskjulet Du bara kan. Du kommer inte längre. En mur av gult tegel är svår att forcera. Halvätna äpplen från matsalen träffar Dig på armar, bröstkorg och ben. Vissa missar sitt mål men träffar liksom ändå. Jag antar att det inte gör ont – fysiskt. Men jag ser hur tårar bränner bakom Dina ögonlock, hur en gränslös förtvivlan över att inte längre få vara med rinner genom Ditt väsen. När fruktregnet upphör går Du mycket långsamt och uppgivet iväg bakom idrottshallen och ut från skolans område – och jag håller på att gå sönder inombords.
Ännu en gång lyste min inre hjälte med sin frånvaro. Den där hjälten som står upp för sina vänner, ryter ifrån och läxar upp de som förtrycker. Han som finns och är alldeles verklig i den fantasivärld jag så ofta besöker. I den är jag längst i klassen, har stora muskler, är populär och vet alltid vad jag ska säga i alla sammanhang. Nu går jag i stället med gänget till klassrummet. Fortfarande längst bak. Där hör jag liksom hemma. Sist i kön. Näste man till rakning, kanske. Ja, det är väl det jag fruktar mest av allt. Det är den skräcken som gör att jag nästan ljudlöst glider ifrån Din sida då jag ser de ranghöga killarna i klassen närma sig på avstånd. Den skräck som gör att jag lämnar Dig ensam i världen och i stället inordnar mig i ledet, längst bak då det är dags för nya trakasserier.
Denna gång hör Din mamma av sig till Inger, vår fröken. Hon är rasande, har fått nog och kräver att ett antal killar från klassen går hem till Er lägenhet och ber om ursäkt inför Dig och ser till att Du vill återvända till skolan. Mitt hjärta slår som en hammare i bröstet då fröken räknar upp de namn som Du har uppgivit till din mamma. Den lättnad jag känner då mitt namn uteblir är nästan svindlande. Samtidigt surrar ett dåligt samvete genom kroppen och slår sig ner och bygger bo i magtrakten. Givetvis borde jag vara där. Jag är ju värst av alla. En ynkrygg som inte kan stå för vår vänskap inför de andra. En fegis som vänder Dig ryggen varje gång Du behöver min vänskap som allra mest. En falsk figur som smickrar de populära även då de är vidriga mot Dig – och sedan har mage att umgås med Dig på fritiden.
Efter skolan bestämmer vi oss för att hänga hemma hos Dig. Din mamma sitter vid köksbordet. Hon kallar ut oss i köket och säger: ”Du vet säkert vad som hände idag. Dom andra är inte snälla mot min pojke men jag har pratat med dom nu.” Sen tillägger hon: ”Jag är så glad att han har en vän som du”.
Jag står stum med en gråtklump i halsen och bara nickar.
Och när jag skamset ser in i Dina vänliga ögon går jag sönder inombords.