Genom ytterdörren hörs spröda pianotoner som vägrar låta sig stängas in. Trots fulblåst och blött gråväder stannar jag upp en stund och lyssnar. Musiken tystnar, jag öppnar och kliver rakt in i ett nytt, vackert stycke. Jag har hört det förr. På radion i en av dessa enerverande hiphop-låtar man trycker bort. Men såhär utan en massa “yo”, “bitch” och “mothafocka” låter det ljuvligt. Under lagret av beats och dum-rap finns tydligen en lyssningsvärd ackordföljd. Och den spelas av min favoritpianist – Johan Björk.
Det pågår tonår i Drakaberga. Och det är Johan som står för dem. Och han har hittat sin grej. Han är kusligt musikalisk och hans fingrar har en tendens att landa på rätt tangenter varje gång. Och jag är sprickfärdigt stolt.
När jag var tretton hade jag nyss slutat vilja vara Per Gessle. Puberteten härjade och skickade trupper av hormoner till kroppens alla skrymslen och vrår. Jag gick snabbt från söt liten påg till något bara en mor (och far med, hoppas jag) kunde älska. Mina barnmjuka drag blev nu skarpa. Knivskarpa. Jag började oroa mig för storleken… men inte som ni tror. En kompis femåriga lillebror tittade på mig en dag och informerade sin mamma om att: “Danne har en stor sån som sitter under munnen!”. Dumungen syftade på min haka vars storlek blev mitt komplex i många år. Jag blev expert på att väldigt snabbt och så humoristiskt jag förmådde påpeka min hakas väldighet så att ingen annan hann före. Tills jag upptäckte att Bruce Springsteen med underbett och kaxig haka klarade sig ganska bra.
Bruce var en av dem som fick mig att hitta min grej. Jag hade släppt Gessle och Gyllene Tider men musik var fortfarande livsviktigt. På Köpingeskolan, min högstadieskola, kunde man slippa lektioner och spela instrument. Win-win. Jag valde gitarren och en fixering likt den Johan uppvisar vid pianot tog vid. Mor och far köpte en gitarr till mig och under ett års tid gjorde jag inget annat än spelade. Gitarren blev min grej och jag skulle bli Bruce.
Trots att jag är en hygglig gitarrist med underbett och rejäl haka, numera klädd i ett järnfilspånsliknande skägg, blev jag aldrig Bruce. Däremot blev jag, tack vare gitarren, med fru som blev med barn som blev Johan som blev tonåring och som nu funnit sin grej. Han är pianist.
(Eftersom jag numera begriper hur man lägger in bilder i bloggen bjuder jag på den där klassiska bilden på Danne – tretton år. Och kan konstatera att jag kanske snarare borde oroat mig för storleken på min frisyr.)
