Tre gubbar, tre gubbar…
…har förföljt mig genom livet.
Tre gubbar av kött och blod snarare än av gräddad pepparkaksdeg.
Den förste heter Bruce och är född 1949 i New Jersey, USA. I veckan köpte jag ännu en ultimat guide om hela hans historia. Den historia han så vackert berättade i sin självbiografi “Born to run” och som jag i stort sett kan rabbla utantill. I denna ultimata guide hittar jag också “klassiska intervjuer” vilket förmodligen betyder intervjuer som har publicerats oräkneliga gånger tidigare. Man får också recensioner av ALLA album vilket är helt onödigt eftersom jag vet vad JAG tycker. Och mina små detaljer står aldrig i recensioner. På det smått utskällda albumet “Human touch” finns en liten pärla som heter “With every wish” där jag, vid känsliga tillfällen, blir tårögd när han sjunger:
I fell in love with beautiful Doreen
She was the prettiest thing this old town’d ever seen
Eller den euforiska känslan som uppstår nånstans i nacktrakten och som fortplantar sig som en rysning av välmående ända ner där ryggslutet byter namn när publiken reagerar då Springsteen sjunger:
Tonight I’m gonna take that ride cross the river to the Jersey side i ”Jersey Girl” på ”Live 75-85” (0,51 in i låten).
Eller peppvrålet “Come on, Big Man!” mot slutet av “Working on the highway” på nämnda live-skiva.
Eller den makalösa videon till den mäktiga “Dream baby, dream.
Bruce är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är fyrtiosju. Därför får man också fortsätta köpa ultimata guider för att undersöka om de är lite ultimatare än de tio andra man tidigare läst.
Min andra gubbe heter Ulf och är född 1949 i Stockholm, Sverige. I veckan avslutade jag en evighetslång genomlyssning av hans senaste bok “Vardagar” läst av författaren själv. Jag måste ändå konstatera att det var värt de timmar det tog. Att läsa boken var en ren plåga men att lyssna visade sig förhöja upplevelsen. Gubbgnäll gör sig tydligen bättre i talad form. Senast jag verkligen uppskattade en roman av Lundell var “Saknaden” från 1992. Det är alltså inte hans romaner jag håller högt utan hans otroliga låttexter. Smaka på dessa ord från “Jag saknar dej”:
Nu biter frosten igen och parkerna brinner som eld
Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll
Jag ser ut över stan, du är där nånstans
Ensam eller kanske i en annan mans famn
Eller från “Det jag vill minnas”:
När hon åkt var huset bara ett gammalt hus
Och marken omkring var främmande och öde
Och jag packade ihop och gjorde mej beredd
På att återvända till livets flöde
Andra respekterade textförfattare som Lars Winnerbäck reduceras till taffliga praoelever från 7B i jämförelse.
Från “Måne över Haväng”:
Se hur månen hänger
över Haväng i natt
som en gammal sliten slant
Och stenåldersstenarna
så stilla i natt
med blå skuggor
vid strandens brant
Hör hur ugglorna ropar
vid bäckens porl
Hör hur vågorna vaggar lugnt
Ser du ljusen från skeppet
på väg upp mot norr
Så sakta och så tungt
Ulf är en förebild och idol och såna får man lov att ha när man är fyrtiosju. Därför får man också fortsätta försöka läsa hans buttra romaner men framförallt lyssna på hans otroliga låtar och givetvis åka och se honom live i sommar.
Den tredje och viktigaste gubben heter Olle och är född 1949 i Trelleborg, Sverige. I veckan fyllde min fine far sjuttio år och idag bjöd han oss barn och barnbarn på brunch på Smyge Havsbad. Där satt han, vår urfader, och njöt av maten och av att vara omgiven av sin “klan” som han älskar så tydligt och uppenbart. Han är en otroligt kärleksfull man, min far, och en förebild för hur jag vill vara mot min familj. Trots att han bara var tjugo år när han blev förälder verkade han ha faderskapet i blodet. Han var lättsam, rolig, entusiastisk, en berättare av rang och han var alltid så fin mot mor. Tidigt marinerade han oss barn i bra musik som spelades från en märklig rullbandspelare och som nog är en förutsättning för det enorma musikintresse jag har haft genom livet (se gubbarna ovan). Han såg också tidigt till att vi utsattes för litteratur genom att ta oss till bibblan så fort tillfälle gavs (se gubbarna ovan). Då den tresträngade uråldriga skrotgitarren som jag visade allt större intresse för miste ytterligare en sträng tog han med mig till “Skånemusik” i Trelleborg och köpte min första gitarr och “nånstans där så blev jag den jag är nu” (lånat av ovan nämnda praoelev). Han var, och är väldigt stöttande och berättar fortfarande ofta hur stolt han är över oss. Och det känns precis lika bra nu som då.
Ingen av mina tre vise män visar några tecken på att vilja gå i pension vilket nånstans känns väldigt betryggande.
Jag känner kärlek till alla tre men bara en har gett mig universums coolaste cykel.
Han är “tougher than the rest”!
