Jag trampade på en K-brunn idag. Hårt och bestämt.
Undrar om unga människor gör det idag. Kanske finns det någon digital variant, någon app man kan klicka på. Hursomhelst är det något jag fortfarande gör vid fyrtio plus (eller bör ja’ börja säga femtio minus). K-brunnstramp fungerar i vilket fall som helst för genast dök det upp ett pärlband av kärlekstankar och minnen.
Ett av mina viktigaste kärleksminnen utspelade sig i höjd med den där blomsteraffären på hörnan av Nobeltorget i Malmö. Den där som jag höjde till skyarna en gång för mycket för sin ”smakfulla skyltning” vilket Anna kärleksfullt gjorde narr av. Den där affären utanför vilken någon sköts till, om inte döds så till halvdöds i alla fall. Någon timme efter att vi att vi passerat där, konstaterade vi senare.
Där, i alla fall, minns jag att vi gick, sprudlande nyförälskade, hand i hand när Anna sa: ”Jag tror det här kan bli något alldeles fantastiskt”.
Den kommentaren har stannat kvar hos oss. Det var så livsbejakande sagt att vi plockar fram den ibland och vädrar den, liksom. Och varje gång konstaterar vi hur sanna orden var och är. Där och då visste jag bara att det vi kände var något annat, något nytt, något jag aldrig varit med om, att det var precis så där det skulle kännas, att det var precis den där känslan poeterna så passionerat hade tjatat om i århundraden.
Någonstans i samma veva som minnet ovan utspelades också nästa.
Vi brukade gå trehundra onödiga meter, fram och tillbaka mellan två lägenheter. Från Annas ombonade och hemtrevliga tvåa till till min sunkiga etta som skrek: ”Ytterst tillfälligt boende”. Pliktskyldigt bodde vi hos mig då och då. Med tiden blev det mindre och mindre av då och då och betydligt mer av…i stort sett aldrig. Det hände ibland att jag kollade posten, hämtade något plagg, kanske nån bra CD, men i övrigt fick min etta väldigt mycket egentid.
Ändå blev jag sådär mans-ängslig när Anna, mitt i en munter konversation om ett bekant nyblivet sambopar, frågade: ”När tror du vi kommer att ha ett gemensamt hushåll?”. Jag minns hur ett klassiskt grubbel genast tog fart och jag tänkte: Vad är rätt svar i detta läge? Mitt inre skrek: ”NU…HELST NYSS!”, men munnen valde ändå att formulera det betydligt maskulinare och ynkligare: ”Vet inte. Till sommaren…kanske…”. Annas inre och mun hade större driv och helt andra ambitioner och någon vecka senare var min etta uppsagd och hennes hushåll blev vårt.
Därefter följde fyra fantastiska år av fika på stan, filmer, Fame Factory, halvhjärtade högskolestudier och ett helhjärtat kärleks- och samboliv. Som om vårt lägenhetshus var byggt över en gammal glömd K-brunn (jmf. huset i ”Poltergeist” som var byggt över en gammal glömd kyrkogård). Därefter började vi göra bebisar, flyttade till Göinge och lyckades bibehålla K-brunnstramparkänslan genom småbarnsåren. En bedrift som egentligen borde belönas med en fet pokal. För nu och här lever den passionerade poetkänslan lika stark som någonsin. Det blev något alldeles fantastiskt och det bara fortsätter. Kanske tack vare ett K-brunnstramp då och då. OCH smygtagna mobilbilder på Anna då hon är helt ovetandes om hur underbart vacker hon är.
