Mannen låg som en strandad vit val på översta bänken, svettblank och omotiverat avslappnad i sin gubbiga nakenhet. Som om han ägde bastun.
Jag kan ha varit typ elva och den torra, finska värmen slog emot mig när jag kom innanför dörren, insvept i min lilla handduk. Och möttes av en stor smältande rosa-röd-vit klump inte helt olik en overkligt stor portion polkagrisglass. Inte helt lik heller. ”Hej”, hälsade jag blygt. ”Öhh…stäng dörren”, muttrade mannen jabba the huttskt mot den redan stängda dörren. Förmodligen i uppfostringssyfte. Att hälsa på en elvaåring var tydligen inte att tänka på.
Jag satte mig på den näst översta bänken och tryckte mig så nära väggen att jag brände min arm mot den kådklibbiga träpanelen. Utöver mannens flåsande andetag och det sporadiska knäppanden från aggregatet var det besvärligt tyst i den 95-gradiga saharahettan. Då och då drog han handen över sin dyblöta bröstkorg, samlade svett i handflatan som han, med en liten grymtning, liksom snärtade iväg mot det stackars bastuaggregatet som svarade med en kort, förtvivlad fräsning.
Som om mannen vore en solförmörkelse gick jag verkligen in för att inte titta direkt på honom men hans väldighet fyllde ut hela mitt synfält. På grund av bastubänkarnas olyckliga placering hamnade jag mitt i skottlinjen för en vy som var så astronomiskt långt ifrån vacker att ett nytt adjektiv hade behövts. Som en gigantisk, grisskär, till max utsträckt regndroppe, hängde en grotesk pung och såg ut att vara på väg att överge moderskeppet. Jag lyckades gåshudsrysa trots den tryckande hettan och tänkte att inget skulle kunna göra situationen äckligare.
Jag hade fel.
Plötsligt halvsatte sig mannen upp, harklade sig från djupet av sitt inre och lyckades rossla upp något vidrigt som han valde att spotta på det redan förnedrade aggregatet. Samtidigt tog han ett bestämt tag om näsan och gubbsnöt sig i näven och skickade det innehållet samma väg innan han sträckte ut sig på bänken som om inget hade hänt.
Och jag gick ut och försökte duscha av mig min upplevelse.
I morse lyckades denna ”muntra” anekdot rymma från den del av hjärnan där minnen som bör glömmas ligger inlåsta. Orsaken var den att jag ledde vår vanligtvis väluppfostrade Bessie från stall till hage då hon, utan förvarning, gubbsnöt sig, eller snarare ponnysnöt sig ut i tomma intet. Eller tomma intet är inte riktigt rätt ord. Intet var snarare fullt…av mitt ben som var iklätt nytvättade jeans som tog emot en dusch av klumpigt hästsnor. Omotiverat avslappnad skrittade hon på som om inget hade hänt.
Då jag efteråt buttert försökte rengöra jeansen tröstade jag mig med att jag, i denna nya snorupplevelse, trots allt slapp se en slapp pung.
