Från mardrömssvarta moln föll tunga droppar och hagel hårt mot vindrutan där jag satt på skolparkeringen och väntade på min dotter. Gröngul pollengegga rann över rutan och för mitt inre såg jag hur Hanna, med skolväskan som otillräckligt paraply, kom springande genom syndafloden. Stackars tös, hann jag tänka innan mobilvibrationer darrade till i fickan. Jag fiskade, med visst besvär, upp telefonen ur den trånga vårjackefickan och tryckte på svara. ”Elin vill fråga leka!”, kvittrade Hannas muntra fredagsröst. Elin-vill-fråga-leka. Var det en fråga eller ett påstående? tänkte jag. Svenskläraren i mig blev plötsligt på sin vakt. Det kändes som att det fattades en hel del väsentliga ord i frasen. Personligen hade jag velat ändra meningen till: ”Elin undrar om vi skulle kunna leka efter skolan.”. Jag skulle just besserwissra min dotter då hon sa: ”Hennes buss kommer nu. Hejdå!”.
Jag förträngde den invärtes svenskläraren, körde hemåt i min ensamhet och kom plötsligt på att jag, visserligen ytterst eventuellt men dock, kunde förvänta mig kul post i brevlådan. Ytterst eventuellt för att mejlet som berättade att min beställda bok var på väg, också informerade att det var Postnord som skulle leverera.
Jag hoppade ur bilen, släppte in Lakrits i huset och satte min laptopsväska i hallen. Därefter gick jag medvetet långsamt mot brevlådan och försökte frammana en attityd av att det är inte så viktigt om boken har kommit eller inte eftersom det är fredag och helgen hägrar trots att jag visste att jag skulle bli tårögd av besvikelse om lådan var tom igen. Jag lyfte på locket och möttes av Adlibris logga på en brun, bokformad pappkartong. Märkligt nog hann jag ändå tänka katastroftanken att Anna kanske hade beställt något annat bokformat, förmodligen hästrelaterat, från Adlibris som av någon elak tajming råkade levereras precis då min efterlängtade bok skulle anlända.
Jag halvjoggade in i huset, slet upp kartongen och möttes av ”Vardagar 2” av Ulf Lundell. Och min lycka var total.
”Stopp o hallå!”, skriker kanske någon läsare av ”Daniel i Drakaberga”. ”Var det inte ”Vardagar” du sågade längs fotknölarna i ett tidigare blogginlägg!?”. Jo, så var det. Den boken var verkligen en utmaning att ta sig igenom. Babblig, tjurig och knappt läsbar. Däremot var den en fröjd att lyssna på eftersom författaren själv, lite skönt buttert, muttrade fram sin text. Man slapp alltså se texten.
Jag har nu för avsikt att muttra fram den nya boken lite skönt buttert halvhögt och, kanske viktigast av allt, skicka min inre, besserwissrande svensklärare på semester. Han studsade nämligen redan på sidan tjugo där Ulf författat pärlan:
”Träden dör inte, dom går i vila
Säjs palla torka två år i rad, sen blir det kris”
Men snälle Ulf. De inte dom. Sägs inte säjs. Vad har hänt med dina punkter och var är subjektet i den andra meningen?
Förlåt. NU flyger svenskläraren på imaginär resa, helt utan flygskam, till Kanarieöarna.