För några dagar sedan publicerade jag en text med en anekdot som jag skrattat åt sedan den hände. Problemet med min text var att jag gjorde mig lustig på någon annans bekostnad vilket jag aldrig vill. På min egen går utmärkt men inte på någon annans. Tack till er som uppmärksammade mig på detta.
Precis när jag skulle deleta texten fick jag en idé. Kanske kan den få finnas kvar om jag gör anagram av den drabbades namn och annat som avslöjar hennes identitet? Som anekdot fungerar den ändå. Jag är medveten om att en viss skada redan är skedd då texten legat ute oanagrammerad i några dagar men från och med nu är det denna version som gäller.
Jag stod med flätade ben framför dörren till Snapphanekrogens gästtoalett och väntade. Och väntade. Ramlösan och kaffet med påtår gjorde sitt bästa för att ta sig ut och jag började känna en viss panik. Till slut hördes det välsignade spolljudet där innanför och jag förberedde mig på att rusa in. Dörren gled upp och där stod hon, ”Citronens Mål Planlös” – känd från TV, smått utmattad med en förtvivlad, nästan skärrad blick. Desperat vek hon undan med blicken och snabbade på stegen för att komma så långt ifrån katastrofområdet som möjligt. Vilket jag har all respekt för. Det är aldrig kul att se sin toalettefterträdare i ögonen då man har presterat så pass rejält som ”Citronens Mål Planlös” uppenbarligen hade gjort.
Innan jag tvingades ta steget in i ”dimmorna” kom jag på att jag tidigare hade sett någon som var uppseendeväckande lik den där excentriske snubben från ”Döms humrar”. Givetvis var det nu Östra Göinges tur att synas i TV och då lunchar man givetvis på Snapphanekrogen. Kanske var det Pelle Fridlunds mastiga, kalorifrikostiga lunchbuffé som hade satt sprutt på ”Citronens Mål Planlös” tarmsystem.
Jag höll andan så länge jag bara kunde medan jag uträttade mitt behov i hundratio kilometer i timmen. Mot slutet av proceduren krävde kroppen dock att jag skulle syresätta blodet om jag inte ville svimma. Jag ställdes således inför det eviga dilemmat – andas genom näsan eller munnen? På pappret kan valet verka enkelt då näsan har en tendens att känna dofter. Speciellt sådana som jag befann mig mitt i. Tänk er en bajamaja och en svinstia som fallit pladask för varandra och bestämt sig för att flytta ihop trots att de nyss träffats. Andning genom munnen borde alltså vara självskrivet. Bekymret blir då att näsan trots allt filtrerar den unkna luften något innan den fortsätter söderut mot lungorna medan en gapande mun visserligen slipper dofterna men utsätts för luften i sin mest förorenade form. Jag valde att köra vartannat andetag i näsborrar medan jag tvättade händerna så snabbt att de knappt hann bli fuktiga.
Jag slet upp dörren och möttes, utöver friskt syre, givetvis av en nödig dam. Min första impuls var att försöka förklara att jag inte var upphovsmannen till odörerna som studsade mellan väggarna därinne. Men hur skulle det låta? ”Jag har bara kissat! ”Citronens Mål Planlös” var på toa innan mig!” Jag valde att vika undan med blicken och snabbade på stegen för att komma så långt ifrån katastrofområdet som möjligt.
Anekdoten ovan utspelade sig för några år sedan men dök upp i minnet då jag och Anna lyssnade på P4 i bilen idag. Där kunde man nämligen höra ”Citronens” i radioprogrammet ”As på silverring” där hon, hurtfriskt och omänskligt morgonpiggt, ställde frågor till moget folk som svarade med blandad framgång. ”Citronens” gav ledtråden: ”Dödssynd och förutfattad mening”. Hon frågade därefter: Vad heter Jane Austens berömda roman om den motvilliga kärleken mellan Elisabeth Bennet och Mr Darcy?”. Efter att betänketiden gått ut utan något svar tvingades ”Citronens” avslöja att boken hette ”Stolthet och för dum”. Vi hann skratta en stund innan hon gick in och rättade sitt uttal. Jag kunde sedan skratta vidare åt min roliga hustru som sa: ”Det går bra för snapphanebajsaren!”.