Frodo står, efter tre (alltför) långa filmer, på kanten vid det där Domedagsberget, smått driven till vansinne av ringjäveln och av att ha tvingats umgås med en schizofren datoranimation (Gollum) och en uselt skådespelad biroll (Sam). Han är framme. Helt slut. Det finns ingen orch kvar. Återstår bara att släppa ringen, befria sig från den för att äntligen återgå till att leva ett njutbart hobbitliv. Men det tar emot. Ringen gör motstånd och sätter griller i huvudet på den lille figuren. Är du redo? VILL du verkligen detta? Till slut får han hjälp på traven av sin digitala följeslagare som helt sonika biter fingret av honom och faller pladask i ett lavabad. Det går en skälvning genom hela Midgård och alla förstår att kampen är över. Nu återstår en jättefest och firandet av en konungs återkomst.
Anna sitter, efter tre långa år, på sängkanten i Drakaberga, smått driven till vansinne av examensarbetshelvetet. Hon är framme. Helt slut. Det finns ingen ork kvar. Återstår bara att trycka på send, befria sig från texten för att äntligen återgå till att leva ett njutbart annaliv. Men det tar emot. Examensarbetet gör motstånd och sätter griller i huvudet på den lilla figuren. Är du redo? VILL du verkligen detta? Jag – Annas analoga följeslagare – går rastlös omkring i huset. Funderar på om ett fingerbett skulle hjälpa henne på traven. Plötsligt går det en skälvning genom Drakaberga och jag förstår att kampen är över. Nu återstår en jättefest och firandet av en drottnings återkomst.
Som hon har kämpat och så trött hon har varit. I förra veckan gav hon mig följande tips angående en djupt liggande, svåråtkomlig speta i handflatan som jag har grävt efter i dagar:
”Åk till Capio i Broby! Läkaren kan titta på det genom…eh…stetoskop…eller horoskop…eller…Du vet vad jag menar!”.
Mikroskop, kanske!?
Frågan är hur nära vansinnets gräns hon varit. Igår när vi tog en välbehövlig promenad för att skingra examensarbetetankar började hon, mitt i en konversation, nynna på en smått obegriplig melodi. Jag gick vid hennes sida och lyssnade intensivt. Det var något bekant med den lilla melodislingan. Plötsligt insåg jag att det var ”Vår julskinka har rymt” som hon mumlade fram där hon gick. Farligt nära gränsen, om jag får bedöma.
Nu ska hon få vila och så sakteliga återgå till det där njutbara annalivet. Segläst studentlitteratur ska ersättas av alla ljuvliga romaner som tvingats stå på vänt och hästarna ska få än mer kärlek och uppmärksamhet.
Vi är innerligt stolta över vår envist kämpande mor och maka som nu (snart) kan kalla sig Specialpedagog på riktigt.
Barnen hälsar: ”Glad Mors Dag!”.
Jag håller med. Tusen tack för att jag är pappan.