Jag slängde en handduk över huvudet på Tommy och försökte mig på en dödlig nackknäckning, ni vet en sådan som lönnmördare tar till i var och varannan actionfilm. Jag drog och slet, han gjorde motstånd och det kändes mer som att jag sysslade med avancerad osteopati än att jag faktiskt försökte ta död på den jäveln. Och plötsligt vaknade jag.
Den Tommy jag så förtvivlat försökte dräpa var självaste Tommy Lee, trummis i det svårt överskattade, überlökiga skitbandet – Mötley Crüe. I drömmen hade han ett hobbyförhållande med min Anna vilket gjorde mig mordisk. Jag minns att jag var rejält arg på min fru men tänkte att det hela skulle lösa sig om jag såg till att Tommy ”försvann”.
Hur funkar det mänskliga (eller manliga) psyket egentligen? Jag vet att Anna älskar mig. Det berättar hon ofta. Och visar. Men i mina drömmar händer det att hon visar andra sidor. Detta var inte första gången jag drömbedrogs av en känd varelse. Förra gången var det Tony Soprano som liksom bara hade klivit in och tagit över Anna. Den gången valde jag, klokt nog, att inte ta till nävarna. Men eftersom Tommy är smal som en sparris kände jag att jag nog skulle kunna skicka honom till Nangijala, vilket jag nog hade gjort om inte om inte mitt undermedvetna hade valt att gå in och avbryta dumheterna.
Jag har en något luddig teori om varför just Tommy Lee var inne och sabbade mitt liv i drömmen. Han är, som jag nämnde nyss, väldigt smal. Störigt och orättvist rockstjärnesmal. Och det sista jag gjorde innan jag somnade i går kväll var att titta på bilder som jag tagit under dagen. En av bilderna föreställde mig och Lakrits i en löjligt avslappnad pose i soffan. En bild som togs av Anna, beställd av mig eftersom jag tänkte att det skulle se gulligt ut med min älskade katt liggandes på sin favoritplats – min mage.
Jag har, ända sedan hon flyttade in till oss, varit så stolt över att hon alltid valt att hoppa upp till mig i soffan och, efter att ha trampat runt två varv på min bröstkorg, lagt sig tillrätta på min mage. Jag har varit övertygad om att hon älskat mig lite mer än de andra familjemedlemmarna.
Igår insåg jag den bistra sanningen. Det finns ingen mjukare plats i hela huset en min mage. En numera väl tilltagen dallermage som smugit sig på mig under årets lopp och som jag blundat för alltför länge.
Jag bestämde mig där och då att det får vara slut med alla dessa ”ja, tack, det kan jag gott unna mig” och ”ska någon ha den sista biten kladdkaka?”. Jag är trött på att gå och hålla in magen hela dagen. Nu blir det kolhydrathat, gymträning och trollaskogslöpning. Nu ska jag ta farväl av min Tony Soprano-mage och bli störigt men rättvist rockstjärnesmal.
Till skillnad från den där trummande fjanten.