Tänk om jag faktiskt är död!? Jag minns inget dödsögonblick, inget ljus i en tunnel, ingen Sankte Per, ingen pärleport. Men jag befinner mig uppenbarligen i Paradiset.
Klockan är sex och trettio och jag sitter på vår redan soldränkta altan och ser ut över ett paradisiskt Drakaberga då tanken ovan slår mig. Jag googlar genast på ”Paradiset i Bibeln” och får upp en lektion om Edens lustgård av en Pastor Mölk som, utan att bli alltför detaljerad, konstaterar att Gud, från ingenting, skapade Jorden på sex dagar innan han unnade sig en paus den sjunde. Han skapade Paradiset eller Edens lustgård och placerade de första människorna där för att ”odla och hålla efter den”. Jag funderar här på om Gud i sin skapariver hade råkat skapa ogräs och att Adam och Eva därför blev en nödlösning. Spritt språngande nakna traskade de runt i Paradiset och tuggade i sig det som lustgården erbjöd och verkade ha det allmänt gott. Men att Gud var nybörjare i jordklotsbranschen tycker jag blir tydligt när han valde att placera kunskapens träd mitt i lustgården och sedan hotade Adam med att han skulle ”döden dö” om han åt utav frukten. Ord och inga visor där.
Och allt hade gått bra om Gud inte hade skapat den där ormen.
En orm som inte bara kunde tala utan också behärskade språket och därför kunde sälja in fruktens fördelar utöver vitaminer och antioxidanter. ”Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont”, sa ormen på ren svenska till stackars Eva. ”Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt”, berättar Bibeln vidare. Adam var inte sen att hänga på denna fruktstund.
Man får alltså förutsätta att människorna inte var kapabla att begripa vad de ställde till med vilket gör att jag tycker Gud överreagerade något då han straffade Eva med svåra smärtor vid barnafödsel. Känns väl också lite långsint att nutidens kvinnor fortfarande får sota för Evas fruktsug. Dessutom tycker jag Adam kom förhållandevis lindrigt undan då han nu tvingades odla all sin mat själv. ”I sitt anletes svett” visserligen men ändå. Innan Gud sedan förvisade dem ur lustgården visade han en viss barmhärtighet till det nu blyga unga paret. ”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.”, berättar Bibeln. Utan att specificera vilken sorts skinn han använde. Ormskinn hade kanske varit på sin plats. Men ormen, som faktiskt var den som drog igång hela kalabaliken och sabbade precis allt, kom lindrigast undan. ”På din buk ska du gå, och jord ska du äta så länge du lever.”, var Guds straff enligt skriften. Det där med att gå på buken är väl i ärlighetens namn en av ormens paradgrenar och att nutidsormen inte äter jord bör ju betyda att Gud här har valt att se mellan fingrarna vad gäller det straffet.
Fängslande läsning men jag släpper Google och funderar i stället på ett samtal jag hade nyligen med en god vän, vi kan kalla honom Stefan, som dessutom är präst. Jag frågade honom hur han såg på Paradiset (i betydelsen den plats man hamnar på efter döden om man har skött sig). Han berättade då att han där kommer att få vara sig själv fullt ut i sin allra friaste form men att han redan nu under jordelivet då och då känner smaken av Paradiset. Det kan vara i form av goda möten, inspirerande samtal, härliga måltider, ljuvliga blomdofter, en kall öl och så vidare. En fin bild av Paradiset tänker jag.
Själv har jag ändå svårt att se hur ett efter-döden-paradis ska kunna överträffa det jag befinner mig i nu.
På min vardagsrumsvägg hänger en platt apparat som på kvällarna underhåller mig med ljuvliga filmer och fängslande serier.
I min bokhylla trängs böcker fyllda av berättelser som bara längtar efter att få ta form i mitt sinne.
Ur vårt nyinköpta Sonos-system sjunger Bruce Springsteen ”There goes my miracle” och jag konfunderas av att han så väl har satt ord på min känsla för min Anna (och jag bortser från att han sjunger ”walking away”).
I vårt hus växer två underbara barn upp till ungdomar i realtid. De är så kloka, vackra, roliga och paradisiskt fina att kärlekssköljningar går genom min kropp minst tolv gånger om dagen.
Jag har Lakrits – en kelen men skitig katt – och Milia som är tvärtom.
Jag ska se Lundell, Gyllene Tider, Torsson och Wilmer X i sommar.
Jag har ett jobb som jag älskar och som jag just nu älskar att vara ledig från.
Jag är omgiven av en helt enastående natur i vilken jag numera powerwalkar för att ta kål på en – efter lite väl paradisiskt leverne – tilltagen gubbmage.
Vädret tillåter en lättklädd tillvaro, vilket visserligen ledde till att jag, lite halvvilsen valde att, endast iklädd shorts under en powerwalk-runda, snedda genom ett manshögt snår som visade sig innehålla taggar varpå jag rev benen och revbenen (MP).
Jag har vänner i alla väderstreck.
Jag är förälskad.
Tänk om jag faktiskt är död!?
