Malmö 2003
Timman var sen, lösgodiset från den närbelägna Kungsan var uppätet och Fame Factory-finalen var slut. Två nyförälskade gick till sängs, trötta – men tillräckligt pigga.
Men innan någon magi hann uppstå hördes ett gitarrackord genom det fuskbyggeisolerade sovrumstaket. Grannen ovanpå slog an ett B-moll och de två nyförälskade visste mycket väl vad som komma skulle. Mönstret var tröttsamt bekant. Den olämpligt drogliberale högskoleundervisande australiensaren som tillfälligt hyrde det golv som utgjorde de två nyförälskades tak hade ”fått napp”. Ett flickfnitter blandade sig med gitarrens toner innan grannen inlevelsefullt sjöng ”Childhood liv-iii-ng is ee-asy to doo…”. Han var överraskande mick jaggersk och hans tolkning av ”Wild Horses” höll i ärlighetens namn en viss klass. Den skulle rent av platsat väl på valfri ölsylta nånstans på Möllan. Det blir väl så då man bara har en låt på sin repertoar. De två nyförälskade hade nämligen aldrig upplevt att någon annan låt hade sipprat genom golvet och landat i deras sängkammare.
Det sedvanliga ”extranumret” lät inte vänta på sig. Till skillnad från huvudnumret framfördes det helt a cappella och hade ett föränderligt sound från helg till helg beroende på att duons ena medlem oftast byttes ut från gång till gång. Sänggnisslet och de gutturala mansflåsen kändes igen men de feminina lätena varierades i det oändliga. Det gnyddes, frustades, gnäggades, hojtades, stånkades, tjoades, tjimmades och…ja, joddlades rent av. Och då och då hände det, om australiensaren var i form, att han, likt Bruce Springsteen, bjöd på ännu en omgång extranummer trots att ovationerna från lägenheten under var obefintliga.
Att somna ifrån en dylik show var sannerligen inte lätt men de två nyförälskade tränade minst en gång per helg (om inte grannen bjöd på ett gig mitt i veckan, vilket förekom) och blev med tiden allt skickligare på att, medelst tjock kudde över örat, utestänga det allra värsta. ”Extranumrets” sista utdragna crescendo grävde sig dock oftast genom kuddens dämpande dun varpå en eventuell begynnande insomning kom av sig och fick påbörjas igen från noll.
Man kan fråga sig varför de två nyförälskade inte startade en battle. Gitarr fanns. Och säng. Givetvis borde de väntat de fem minuter det vanligtvis tar för en manlig artist att somna in efter en show innan de unga tu enades i: ”Wiiild horsees couldn’t drag me awaaay”.