Det är synd om människorna…i min omedelbara närhet.
Familjen har varit hemsökt av en osalig förkylning som har flyttat mellan mina ögonstenar sedan slutet på november. I går kväll hostade min son som ett sjölejon – idag är det min fru som är totalt under isen. Hade hon varit man hade hon plitat på sitt testamente vid det här laget. Istället reser hon sig gång på gång som Jason i ”Fredagen den trettonde” och försöker skriva på en hemtenta (inte lika likt Jason i ”Fredagen den trettonde”) innan hon drattar ner i soffan igen och nyser sig genom repriser på Tv:n.
Jag går ut på en skogsrunda med mina barn för att ge frun lite andrum och för att prova på det där med frisk luft som folk pratar så gott om. Sonen och dottern visar sig snart vara ytterst mottagliga för den hälsosamma göingeluften och piggnar till på ett, i det närmaste, Piff och Puff-liknande vis. Nästan störigt men välkommet efter lite för många inomhustimmar snörvlandes framför skärmsken, tuggandes julgotter.
Vi passerar den lilla forsen där Trollasjöns cocacola-bruna vatten brusar under bron för att fortsätta sin färd som livlig å genom byn. I brist på barkbåtar (vilket man ju oftast är) kastar mina entusiastiska ungar pinnar i vattnet. Pinnar som låg och förmultnade i godan ro men som nu obarmhärtigt tvingas ut på en orolig, blöt resa vars slutdestination ingen vet. Jag ömmar för dem när jag ser dem passivt acceptera sitt öde och försvinna i vattenmassorna. En rest från min barndom då jag också kunde tycka synd om de stenar man släppte ner i gatubrunnar. Det ljuvliga lilla ploppet som uppstod var alltid förknippat med ett visst vemod. Jag vet, konstig unge – konstig vuxen.
Vi traskar på i det ytterst sällsynta solskenet och jag tänker på det blidväder hösten har erbjudit och som kulminerade på julafton. Under två timmar av driving home for Christmas genom Skåne till min gamla hemstad syndaflodsregnade det oavbrutet och en ark hade nästan varit att föredra framför Volvon. Med vindrutetorkare fäktande över rutan, som siffran elva med beslutsångest, och med ”White Christmas” på radion möttes vi av ett stålgrått, vresigt hav där Östersjöns skumvita vågor otåligt köade för att våldsamt slå in över Trelleborgs hårt prövade strandremsa. Mäktigt men så långt ifrån de vita jular ”I used to know”. Snö vantrivs i åtta plus.
Idag lyser solen som sagt och jag känner mig glad som ett gäng stubbskäggiga Dressmann-män där jag går med mina pladdrande avkommor på vår skogsrunda som hinner bli byarunda innan vi återvänder till hemmet fulla av frisk luft och ny energi. Visslande Musse Pigg-pigg värmer jag på en restlunch som vi äter med god aptit och jag föreslår till min älskade och tappra bakteriehärd till hustru att vi ska unna oss ett avsnitt av ”Godless” på Netflix efter maten. Om hon orkar, alltså.
Vi lägger oss tillrätta med sköna kuddar och filtar och trycker på play.
Det här är livet, hinner jag tänka.
Och somnar tvärt.