Blytunga ögonlock rekommenderar mig att stänga boken. Jag kämpar emot. Vill läsa undan den tyvärr ointressanta ”Störst av allt”. Jag ger mig till slut och sträcker mig efter sänglampans strömbrytare. Då kommer plötsligt en annan kroppsdelsrekommendation. Denna gång från urinblåsan som ber mig känna efter om jag inte borde säkerhetskissa en gång till för att helt kunna slappna av och bara sjunka in i sömnens varma famn.
Jag reser mig så försiktigt det bara går och smyger mot den stängda sovrumsdörren som givetvis smäller till när jag trycker ner handtaget. Tre sekunder senare blir jag utskälld efter noter. Eller snarare på gehör. Jag stänger in mig i badrummet och startar mitt ”projekt” samtidigt som jag viskväser: ”Tyst, tyst, tyst…du väcker hela huset!”.
Nu är det kanske läge att nämna att utskällningen inte kommer från Anna. Hon är precis lika mån om att få tyst på Molle B som jag. Uppenbarligen vaknade han på fel sida i sin lilla sovbur då dörren lät och vill nu tjurigt informera världen om att: ”De e’ nån på toa De e’ nån på toa De e’ nån på toa”. Vi lyckas få tyst på vår lilla lånehund som simultansomnar med Anna medan jag ligger och stirrar ut i mörkret med ögon vars ögonlock nu väger störigt lätt.
Så här långt har 2018 varit ett hundår. Sedan nyårsafton testar vi villa, Volvo och vovve, den där lilla pusselbiten som fattats. Men han är som sagt bara till låns. Husse och matte B försöker ligga stilla i varsin solstol med svår rullskidelängtan och plågsam dipsochchins-abstinens under varsitt parasoll på någon kanarieö medan vi tar hand om deras lilla lamm.
Lammliknelsen är faktiskt inte så dum. Molle B är täckt av en ulliknande päls som drar till sig granbarr, har det visat sig. Hans Art Garfunkel-frisyr liksom börjar på hjässan men fortsätter ner i hans söta ansikte och vidare över hela hans lilla uppenbarelse. Han är vit från topp till tass, eller snarare var vit då han kom hit. Efter några dagar i drakabergadynga skulle han behöva ett bad i Klorin, men det sparar vi tills husse och matte kommer hem.
Som en snäppet för snabb sekundvisare ticktackar han fram över våra hårda golv på jakt efter katter att antasta. Dessa möten blir sällan lyckade. Burdust trycker han sin svarta isbjörnsnos i ansiktet på dem och gnyskäller: ”leka-leka-leka-leka”. Oftast blir responsen två katter som skjuter rygg och står böjda som två ludna hästskor med vampyrtänder och fräser: ”Gå och lägg dig, ditt lammhelvete!”.
I övrigt verkar han trivas väldigt bra och är ytterst kärleksfull mot sina Moll-vakter. Särskilt glad blir han då man kommer utifrån. Om man så bara har varit ute med soporna välkomnas man som vore man Odysseus efter tjugo år av krig och allsköns irrfärder. Det gläfsas (heter det så?), klättras på ben och kärleksnafsas efter händer som bara försöker lugnklappa vilddjuret. Sådan matte – sådan hund, tänker jag även om EB:s livsentusiasm sällan innefattar handnafs och benklättring. Jag brukar slå mig ner på huk och viska till Molle att katterna säkert vill leka i stället.
Nä, nu släpper jag tangenterna och går ut och säkerhetskissar Molle.
God fortsättning!