Så skulle vi äntligen dit.
Varje måndag hela hösten hade klasskamrater berättat målande historier om denna magiska plats där man varje fredag spelade hög musik, där man fick dansa tryckare med söta flickor man inte kände och där man kunde köpa en Pommac för enåfemti – Mellanstadiediscot på Liljeborgsskolan.
Detta utspelade sig på den tiden då 80-talet var i ettårsåldern och vi gick i fyran. Puberteten var fortfarande ett konstigt ord i OÄ-boken på de sidor som av någon anledning alltid slogs upp om man tappade den begagnade boken i golvet. De sidor som nästan sönderlästs av fnissiga, nyfikna mellanstadieögon i generationer. De sidor som pedagogiskt och grafiskt informerade oss vilsna barn om att pojkar putade ut där flickor putade in och, typ tvärtom högre upp. De sidor som utlovade en framtid då vi alla skulle ändra form, fyllas till bredden av såna där konstiga hormoner, odla hår i nya skrymslen och vrår samt få en ökad förökningslust.
Otroligt spännande men jag var inte riktigt där. Även om jag hade fötts med ett stort tösaintresse, hormonfylld eller ej, var min favorittjej fortfarande min mor, tätt följd av Madicken och Agnetha Fältskog.
Med en femma i fickan, i nystruken skjorta och med ett virrvarr av fjärilar härjandes i min mage satt jag i baksätet med min allra bäste Micke Jynsen, i hans fars ljusblåa Volvo, på väg mot något nytt och okänt. Kanske skulle vi finna den där puberteten på det där skrämmande men lockande dansgolvet.
Väl framme släpptes vi av med ett ”ha de’ så kul” och gick genom slasksnö mot discobyggnaden där vi tvingades passera ett gäng sexor som stod och lät vid trappan till entrén. Det fanns inget som skrämde mig mer än okända sexor när jag gick i fyran. Alla såg ut som, och betedde sig som brottslingar, eller målbrottslingar om inte annat. Nervöst stirrande rakt fram, undvikandes ögonkontakt skyndade vi uppför trapporna och tog oss innanför dörren där en trygg fritidspedagog tryckte dit en blå stämpel på våra händer och pekade oss mot klädinhängningen där vi blygt lämnade in våra små täckjackor.
Bortom en mörk korridor kunde vi höra ett mullrande basdunk som tog sig upp från källarplanet där den mystiska discojockeyn bläddrade bland skivor i en läskback. Ju närmre vi kom desto mer lät mullret som musik. Trappa för trappa närmade vi oss dansgolvet där Tommy Ekman nu ylade: ”Vill ha dig i mörkret hos me-ej” med sin flickljusa röst.
Till vänster vid trappans slut stod en skyddsrumsdörr vidöppen och färgglatt blinkande ljus flödade ut på golvet framför våra fötter. Ängsligt tittade vi in och jag kände genast att jag ville hem. En mänsklig vägg av sprattlande siluetter mötte min syn i ett rum som var minst två storlekar för litet. Jag bet ihop och hängde på Micke Jynsen som hade tagit sikte på ett par lediga stolar som stod uppträngda mot en vägg. I sicksackandet mellan dansarna kunde jag konstatera att de flesta var tjejer, alla var minst en halvmeter längre än mig, vissa hade smink, alla luktade Date och de flesta verkade ha drabbats av den där puberteten. Då vi kom fram till stolarna var de inte lika lediga längre och vi förstod att vi kanske borde dansa. Ofattbart tafatt började jag flytta runt mina fötter som om jag var sprickfärdigt kissnödig. Armarna höll jag fram som en fotbollsmålvakt inför en straff. Skräck och skam sköljde genom kroppen och jag längtade intensivt efter min pyjamas, vår soffa och chips med dippa mellan mor och far framför Nygammalt. Pubertet smittade uppenbarligen inte och jag kände inte den minsta lust att föröka mig.
Då kom jag på femman i fickan och trängde mig återigen genom hormonhavet med Jynsen i släptåg för att ta mig upp till den provisoriska kiosken på övre plan. Vi fann en plats vid ett räcke där man kunde stå och hänga och samtidigt spana ner genom dörren till dansgolvet. Smuttandes Pommac ur ett sugrör kändes livet plötsligt lite enklare. Men ödet ville annorlunda. I ett försök att utstråla ”världsvan kille som ofta går på disco” gjorde jag en diggande fram och tillbaka-rörelse med vänsterfoten och lyckades då fota till en tomflaska som stod på kanten till källaren. Flaskan föll i filmisk slowmotion och krossades mot ett element farligt nära en sexa med tunn moppemustasch.
Blixtsnabbt backade vi från vårt räcke och beblandade oss med kioskkunderna medan en gråtklump växte sig stor och tjock i min hals. Hade moppemustaschsexan blivit skadad? Blödde han? Dog han? Skulle jag nu få uppleva puberteten bakom lås och bom? Barnsliga katastroftankar trängdes i min lilla skalle och tårar gjorde sig beredda att bli gråtna när jag såg en hästsvansprydd fritidspedagog skynda mot brottsplatsen. Inte blev det bättre av att en målbrottsröst ekade i högtalarna: ”Om ni inte slutar kasta flaskor så stänger vi discot!”. Jag gick från malplacerad barnrumpa till ”America’s most wanted” på några sekunder.
Resten av kvällen gick ut på att hålla sig undan lagens långa arm och när Jynsens far äntligen hämtade oss svor jag på att, resten av livet, varje fredag slå mig ner i soffan framför tv:n iklädd pyjamas.
I kväll gör jag det framför ”På spåret”.