”Det blöder från din problemrynka, pappa!”
En annorlunda öppningsreplik vid frukostbordet igår morse.
Själva blödningen uppstod då Åskar, vår ettåtthalvt-åring i stallet, skallade mig då jag skulle kränga på honom grimman. Oavsiktligt hoppas jag, men jag misstänker att han inte var helt nöjd eftersom hans tuffa lädergrimma var dyngig och att han därför tvingades iklädas en röd tösagrimma lånad av hans styvsyster, Bessie.
”Problemrynkan”, som Hanna valde att kalla den, är placerad där näsan inleds, i höjd med ögonbrynen. Den har en tvillingbror vid sin vänstra sida som dock inte är lika djup. Uppenbarligen är jag mer bekymrad åt höger.
Hursomhelst började de sin karriär som tillfälliga rynkor som uppstod vid oro och vid de årliga höstdepressionerna. Mina nära och kära kunde lätt utläsa mitt sinnestillstånd med hjälp av rynkorna. Med tiden har de liksom slagit rot och blivit ett med mitt ansikte. Den högra har till och med fått ett namn. Bara en sån sak.
Då de numera är permanenta skulle man kunna tro att jag nu är svårare att avläsa – men icke. Så fort jag besöker mina svarta hål djupnar de betydligt och dominerar mitt ansikte till den grad att Keith Richards framstår som slät.
I morse föll jag faktiskt ner i ett svarthål och problemrynkan djupnade på studs. Jag läste nämligen i tidningen att den livströtte örnen som jag skrev om i mitt förra blogginlägg har dött. Efter kraschlandningen i havet repade han sig något för att sedan avlida natten till igår. Problemrynkans djup berodde dels på sorg men också på en skam över att jag hade skrattat åt örnens uppenbara vilja att lämna jordelivet. Hoppas hans gnista och flyglust återvänder i Körsbärsdalen.
För att släta ut problemrynkan och pigga upp både mig och er, kära läsare, tänker jag nu avsluta med ett ordvitsigt skämt som uppstod då jag läste att rapguden (hrm…) Ken bor i en jättelik villa med fru och fem barn.
Gör er redo för ett gapskratt. Så här lyder skämtet:
Kan man se att Jätten Finn och hans bror Kjell är bröder?
Ja, de är verkligen jättelika!