”I save your messages just to hear your voice”
Citatet är hämtat från R.E.M.-låten ”At my most beautiful” och handlar om Anna och mig. Och förmodligen om väldigt många andra.
För så var det då för snart sjutton år sedan. Om man inte kunde ses kunde man i alla fall lyssna på hennes röst som noggrant sparats i den där mobilen av bortglömd modell. ”Hej, de’ e’ ja’. Ring mig. Puss.” Ett kort, vardagligt meddelande som sa så mycket. Och pussen liksom kändes.
Februari 2018. Måndag morgon. Ännu en. Tänk så många sådana det finns. Hästarna är utsläppta i hagen. Dagen är igång, typ. Jag är trött och lite frusen. Muttrande rufsiga barn tar sig motvilligt till köket för frukost. Ännu en. Jag öppnar kylskåpsdörren, huttrar till och börjar langa ut smör, ost och leverpastej. Inget känns lockande. Jag är osugen på allt.
På ost.
På leverpastej.
På måndag.
Plötsligt tvärstannar min sökblick på en trea vispgrädde mitt i kylskåpet. En öppnad trea med en sån där välsignad skvätt på botten. Just en sån som gör sig så väl i flingorna. Inte mycket. Bara precis tillräckligt för att dopa mjölksmaken, grädda till den och sätta guldkant på frukosten en måndagsmorgon.
Lite vardagligt överbliven vispgrädde för den ouppmärksamme.
Men jag ser det.
Gräddskvätten är ingen slump.
Jag vet att Anna vet vad en gräddskvätt betyder för mig och att hon medvetet valde att inte använda all grädde då hon vispade i lördags.
Och jag vet att hon vet att jag vet att hon vet.
Gräddskvätten är en varm omtanke, en kärlekshälsning.
Ett kort, vardagligt meddelande som säger så mycket.
Och pussen liksom känns.