Vart är vi på väg?
Tio poäng! Vi reser i tre timmar mot nordväst från ett litet hål där folk spelar hockey, går på folkhögskola och handlar på Hasses mot en stad med ett centrum som är omöjligt att köra i utan att man har tagit något lugnande innan, där det oftast regnar…ordvitsar ur mun på folk, där Micke Jynsen bor samt där Björn Borgs halvbror, Göte, förmodligen också bor.
TUUUT!
”Vi tror de’ e’ Göteborg!”
”De’ e’ rätt! Vi reste alltså från Glimåkra via Markaryd och kom ut på E6:an vid Halmstad innan vi till slut nådde Göteborg. Vad gjorde att ni drog på tio-poängaren?”
”De’ va’de’ där me’ Micke Jynsen!”
Micke Jynsen (Lindauer) är min bästis och han och jag har hängt ihop sedan blöjåldern. I vått och torrt (häpp). Men vi ses upprörande sällan numera. Min familj och jag hade dock den stora glädjen att få träffa hans fina lilla familj i helgen och jag upptäckte då hur mycket jag saknar honom då vi inte träffas. Vilket väl är en definition av en bästis. Någon man vill vara med.
Jag tänkte på honom nyss då jag var ute och sprang och plötsligt lyssnade på hårdrock igen. Ett möte med Jynsen brukar få den effekten. Plötsligt lyssnade jag på märkliga live-versioner av Iron Maiden-låtar där Bruce Dickinson ömsom sjöng fantastiskt och ömsom ylade som om han i realtid genomgick en narkoslös könskorrigeringsoperation. Det hade jag velat diskutera där och då med min BFF.
För att göra fyrtiofem år historia kort så fungerar Jynsen lite som en portal till flydda dar. Han var där vid min sida genom blöjår, barndom, tonår och den där perioden då man är tjugo-nånting och tror man kan festa sig fram till vad man ska göra med sitt liv. Han drog till Halmstad och studerade något som nu gör att han jobbar som sjukgymnast och jag hamnade i Malmö och blev lärare och till slut stolt göing och glimåkrabo. Det finns så mycket mer men det får dyka upp efterhand här i bloggen.
Hursomhelst, i lördags slog vi oss ner i hans och Saras lägenhet och finfikade på konditorikakor. Han och sonen Wilmer hade lyckats få tag på en vetekaka med så mycket mormors hosta på att man kunde misstänka att ett helt äldreboende hade varit inblandat. Mitt i ett vuxensamtal om typ förlossningar och amning avbröt Jynsen samtalsämnet och sa: ”Påminn mig om att jag måste fråga dig något senare!”. Innan vi satte oss till bords hade jag då ägnat en lång obetalbar stund med ett titta in i Ebbes underbara, fyra veckor gamla ögonpar medan jag bar omkring på honom i lägenheten. Min första tanke var därför: ”Jahaa, nu är det dags för den där gudförälder-frågan igen, jaja.”.
Samtalet puttrade på om ditt och datt innan Jynsen till slut sa: ”Just de’, jag skulle fråga dig om nånting!”. Bring it on, tänkte jag och tittade bort på lille Ebbe som nu halvsov i en babysitter. ”Vilka är dina topptre favoritgitarrister?”, frågade han allvarligt. ”Gärna!”, höll jag på att utbrista men bet mig i tungan och tog mig en gitarristfunderare.
Detta är en av många orsaker till att jag älskar honom. Jag har ingen annan att diskutera gamla hårdrocksgitarrister med. Ingen annan i min vänskapskrets kläcker ur sig: ”Jag föredrar Tony Iommi framför Ritchie Blackmore alla dar i veckan. Live håller Ritchie bara på att blblblblblblb (svårstavat ljud som ska föreställa stökigt och spretigt gitarrljud). Tony är mycket coolare!”. Vi trillade sedan in i ett av våra ständigt pågående prat om 70- och 80-talshårdrock. Ett prat som avbryts upp till ett halvår ibland men som smidigt återupptas då vi ses.
Jag kan se oss på det där äldreboendet, kanske i en ny blöjålder, gaggandes om huruvida Ozzys nya är nåt att ha eller ej.
Jag och min BFF.