Jag kan ha varit fem år där jag satt i baksätet i den gamla inrökta Volvon. Den som fanns i vår ägo i sexton år och som de sista åren hölls vid liv av min finurliga far som lyckades laga alla åkommor med plastic padding, ölburkar och ståltråd.
Jag var livrädd i det där baksätet. Inte för att jag satt utan barnstol och bilbälte. Detta var innan kampanjer som ”Barn är mjuka – bilar är hårda” och ”Bilbälten räddar liv”. Då, runt -76, tänkte man väl mer typ: ”Barn och bilar är väl ungefär lika hårda och sitter man bara lugnt i baksätet behövs inga bälten”.
Vad var det då som skrämde mig så förtvivlat? Jo, vi körde mot Anderslöv. Kanske inte så skrämmande i sig även om min stundtals kusliga högstadielärarinna faktiskt bodde där. Men det visste jag ju’nte då. Nej, vad som skrämde mig mer än alla monster i Scooby Doo när jag var sex år var RADARMASTEN utanför Anderslöv.
Masten var närmre hundra meter hög med ett elva meter högt tornhus i toppen. Detta tornhus liknade till formen en gigantisk lerkruka men jag såg att det egentligen var ett robothuvud. Ett stort, svart robothuvud vars övre del snurrade som om den höll koll på människorna och framförallt pojkar i sexårsåldern. Det spelade ingen roll att far berättade att det jobbade människor däruppe. Människor som spanade efter elaka flygplan som inte hade i Sverige att göra. Mig lurade den inte. Jag såg att den liksom levde och hade en ondsint utstrålning och jag visste att den inte ville väl.
Jag påmindes om min radarskräck tidigare idag då jag låg och sportlovsläste en bok i soffan. I boken beskrevs en insjö mitt ute i en skog på ett sätt som slog an en ton från barndomen och som gläntade på den där lilla dörren till förrådet i hjärnan där gamla skräckupplevelser ligger och dammar. Plötsligt mindes jag vad jag kanske tyckte var mest skrämmande med ”ondskans radarmast”. Att den fanns även när ingen såg den. Mitt sexårsjag kunde sitta i soffan i godan ro och titta på ”Den vita stenen” och plötsligt inse att den står därute. Ingen tittar på den men den står därute. Trots att det är kväll och mörkt och alla människor har ätit middag och sitter i soffor och ser på Fideli och Farornas Konung så står den därute.
Mitt fyrtiosexårsjag kan tänka så om just svarta ensamma insjöar mitt i skogar. De finns därute även klockan tre på natten. Trots att inga blickar vilar på dem så finns de därute.
De ligger still – och är ondsinta.