Hans fotsulor har härdats av en lång barfotasommar. Nu står han i den tryckande hettan vid den tegelröda gaveln och bygger upp ett spring i de brunbrända benen. Han ska rusa förbi cykelstället, hoppa över taggbusken, springa över den torra gräsmattan, svinga sig över staketet och in genom porten. Han ska springa för livet genom djungeln med vilddjur i hälarna och porten är dödskallegrottan – räddningen. Han är Rex – Fantomens adoptivson.
Han är jag.
I dödskallegrottan innanför porten möts jag av trapphusets svala mörker. Golvet känns närmast iskallt jämfört med den gråsvarta asfalten utanför. Med ett karateslag mot den rött lysande knappen tänder jag upp lampan i trappuppgången. Lampan som ser ut som en pingisboll för jättar som har tryckts halvvägs genom väggen. Kanske av en dålig förlorare till jätte efter en misslyckad pingismatch.
Jag stannar till tre meter innan det första trappsteget för att samla mig. Därefter tar jag sats och springer så fort jag kan mot trapporna och hoppar fem trappsteg upp. FEM. Nytt rekord. Resten av trappstegen klaras av två åt gången. Jag passerar sopnedkastet som inte längre är skrämmande. Jag är ju faktiskt stor nu. Förr bodde det ett monster där innanför. Ett vidrigt monster med vassa klor som närsomhelst kunde sträcka ut en hårig arm ur luckan och dra ner barn i källaren. Det har jag helt slutat tro på…nu. Att jag skyndar på mina steg vid luckan är bara för att jag är hungrig.
Lägenhetsdörren står olåst. Mor är ju hemma. Dammsugarens monotona brummande hörs från köket. Det rasslar rejält i slangen under lillebrors stol. ”Hej!”, säger mor glatt och trycker på off-knappen med stortån. ”Vill du också ha en macka?”. Köket är varmt trots att persiennerna är neddragna. Att balkongdörren står halvöppen gör ingen skillnad alls. Jag sätter mig mitt emot min lillebror som fumligt stoppar brödbitar i munnen. Haklappens uppsamlarficka är nästan full av sörja av tappat bröd och spilld mjölk. Den lilla munnen är omringad av leverpastej och smör.
”Jag ska spela landhockey med Ola och Sune efter maten”, säger jag till mor medan jag tuggar på min herrgårdsostmacka. ”Jag är målvakt i förstalaget nu”. Mor släpper sina bestyr och slår sig ner vid köksbordet. ”Vad du är duktig. Du måste va’ yngst i laget” säger hon och jag nickar ivrigt medan en lyckoilning sköljer genom min kropp.
Jag är verkligen ingen idrottsman. Har aldrig velat bli en. Jag vill hellre vara en stål- eller spindelman eller allra helst en hulk. Men att få hänga med killar som är två år äldre, vissa tre, är kanske det största jag har varit med om. Vissa av dem går i syrrans klass och är praktiskt taget vuxna.
Jag tömmer mitt Oboy-glas och tar hjälp av teskeden för att få upp det där goda som stannar på glasets botten. Därefter reser jag mig, klappar lillebror på kinden utan att få leverpastej på handen och skyndar in på mitt rum för att dra strumpor på mina sommarsmutsiga fötter. Gympaskorna knyter jag numera riktigt snyggt – helt utan hjälp – och jag skyndar sedan nerför trapporna och ut på asfaltsplanen vid lekplatsen. Ola och Sune är där. Och Fridde. Fridde, som går i syrrans klass. Han sitter av någon anledning i målvaktsutrustningen som jag brukar låna av Ola.
”Jag har petat dig”, säger han när han ser min frågande blick.
Jag blir iskall i magen och tappar talförmågan. Tårar bränner bakom ögonlocken och halsen ömmar av den gråtattack som jag vägrar släppa fram. Jag är ju faktiskt stor nu.
Ola lägger en vänlig arm om min hals och säger: ”Du kan ju vara vår andramålvakt nu”. Jag nickar stelt, vänder hemåt, går trappa för trappa upp till lägenheten, stänger dörren till mitt rum och gråter tyst och förtvivlat ner i kudden.
Jag är ju faktiskt stor nu.