Stolen är hård, slipsen är obekväm och magen ger ifrån sig små oros-yl. Jag sitter rakt upp och ner bakom scenen och läser ljudlösa repliker mot imaginära motspelare. Pjäsen pågår på andra sidan kulissen och min rollfigur och jag sitter som på nålar. Vi gör en sen scenentré. Men en viktig sådan. Replikerna är få och nästan omöjliga att lära. Han heter Arne och jobbar på bank. Han månar om trygghet i kvarteret eftersom brottsligheten har skjutit i höjden. Han är ett as som hobbyligger med grannfrun, Cissi. Och Honom ska jag föreställa.
I väntan på att Arne ska göra entré bör jag bara tänka på mina repliker och på att – på De Niro-vis – bli ett bank-as med tveksamt rättspatos. Men ett minne från dagen spökar runt i mitt medvetande tack vare mina lite svårknäppta finbyxor.
En god, invandrad vän kom fram till mig och kallpratade då jag stod och plockade med förmiddagsfikan. Mitt i konversationen sträckte han fram sin hand, klappade min mage och sa: ”Behöver sport”. Förnärmad sneglade jag ner och kunde konstatera att den snyggt tajta tröjan inte länge är den snyggt tajta tröjan. Sanningen smärtade och jag funderade en stund på huruvida denna vän egentligen är så god. Okynnesbullen på assietten såg plötsligt inte lika aptitlig ut. Tvärtom låg den där som ett smörkladdigt ost-täckt hån. ”Ät mig nu då, din planet”, väste den och jag tuggade avigt och glädjelöst, svalde mitt kaffe och lommade ut ur matsalen medan jag försökte hålla in magen.
Jag släpper tanken och återvänder till min roll. Manuspappret ligger klistrat i min hand trots att replikerna nu borde sitta för resten av livet. Jag går igenom dem en gång till. ”Tjoho! Ja, det e’ bara jag! Jag ringde på men det måste vara nåt fel på klockan.”
Plötsligt tappar jag koncentrationen igen och får plötsliga minnesbilder från dokumentären om Harvey Weinstein som jag såg igår. Ett otroget as som har försökt hobbyligga med allt och alla. Och som dessutom har en rejält rund mage. Givetvis är det så Arne ser ut. På De Niro-vis har jag alltså gått in så pass för rollen att jag har skaffat mage. Så måste det vara. Allt är förlåtet. Vad gör man inte för konsten.
Oj, nu är det dags. Nu går vi på – Arne, jag och min mage.