Hemma igen.
I vårt älskade Drakaberga. Där tystnaden finns. Och lugnet. Och skogen och hagarna. Och hästarna, katten och våra egna sängar.
I ärlighetens namn ÄLSKADE vi vår resa till Amerika. Det var en enastående upplevelse, men för att jag inte ska bli alldeles för överentusiastisk vill jag peka ut en del problemområden kring det här med att resa till USA.
Värmeproblematiken
Under resans gång fick vi dagliga rapporter om att termometern i Sverige var uppe och joddlade kring trettio. Stånk och stön, hade vi kanske tänkt om vi inte hade befunnit oss i Tucson, Arizona där kvicksilvret vissa dar landade kring 38 grader. Lite lätt feber för en människokropp – direkt plågsamt att befinna sig i. Men ändå svalt jämfört med Las Vegas där vi fick uppleva 42 grader. Den dagen hängde jag dessutom på mig en ryggsäck som fungerade som en kamin på min svettblöta rygg. Svetten forsade söderut och rann vidare genom mumindalen och jag var så törstig att jag hade kunnat dricka asfalt. Hotellens aircon var det ständiga målet innan vi gav upp och tog en välkyld rälsbuss tillbaka till vår pyramid – Luxor.
How are you?-problematiken
Hotellreceptionisten: ”Good afternoon! How are you?”
Daniel Björk, hyfsat nyanländ i Amerika: ”Tackar som frågar! Jo jag e’ varm. Och vi har kört långt idag. Halleda’ vicken trafik! De’ e’ stor skillnad att köra i Sverige. Ni har så många fler filer…” (översatt till svenska för allas trevnad)
Här nånstans märkte jag hur den stackars hotellreceptionisten började flacka med blicken och klia sig nervöst på armbågen. Jag tror till och med att hon suckade lite försiktigt. Hon var så ointresserad av mitt svar att hon tydligt hellre hade velat gå till tandläkaren. I fortsättningen svarade jag: ”Fine! How are you?” och så var det klatt, liksom.
Flygproblematiken
Jag är inget fan av att flyga. Problemet är inte att jag känner flygskam vilket jag har förstått att man som miljövän numera bör känna. Det är snarare att piloterna envisas med att flyga så fruktansvärt högt upp att det skulle gå väldigt illa om man störtar. Trots att man har flytväst med liten visselpipa under stolen.
Vi drabbades av en tre-timmars-försening då vi skulle flyga från New York till London. Något diffust var kaputt och vi hörde tydligt hur piloten improviserade sina små ursäkter en gång i kvarten då han försäkrade att vi snart skulle befinna oss ovan molnen. Jag är oftast väldigt tillfreds med att man lagar ett söndrigt plan innan avfärd. Bekymret var att det var sent och vi slog oss ned skrikhungriga och ville förtvivlat gärna få näring i systemet. Barnen började krokna och ge efter för det sömnbehov som pockade på. Vi gjorde allt för att de skulle vara vakna över middagen för att sedan kunna sova sig genom den långa atlantflygningen. ”Ska vi titta på bilder? Vill du se film? Ska vi…eh… bryta arm?”, och så vidare. Efter en hel hög med om och men lyfte till slut planet och maten rullades in. Valet stod mellan pasta eller kyckling. Pastan var sönderkokt, på gränsen till drickbar, och kycklingen doftade varm armhåla. Johan valde sömn framför mat. Hanna smakade kycklingen, rynkade på näsan och föll, också hon, genast i sömn. Av ren självbevarelsedrift, förmodligen.
Hissproblematiken
Som vi har åkt hiss. Upp och ner och lite sidledes, faktiskt. I Luxor gick hissarna lite snett åt sidan på grund av hotellets pyramidform.
Hursomhelst befann man sig gång på gång med medmänniskor av alla sorter i ett trångt, rörligt utrymme. Och inget i hela världen känns onaturligare. Ibland var det så trångt att man inandades någon annans halvunkna utandningsluft under hela hissturen. Som en stående konstgjord andning med vitlöksdoft. Vissa var pratglada, andra knäpptysta. Jag försökte mig på ett ”How are you?” till en man som besvarade min hövlighet med en kompakt tystnad. En tystnad där endast den ohövliga, något fetlagda turistens visslande näsborre hördes. Och jag kände skam.
Tacka vet jag Drakaberga! Här är visserligen skitvarmt men fritt från flygplansmat, näsvissel, höghöjdsångest och ALLA är jätteintresserade av att höra om min dag.