Bakom mina solglasögon rinner tårar i varsin liten bäck längs kinderna. Jag sitter i min brassestol vid Trollabadet och bara bejakar mitt inre känslokaos.
För några veckor sedan befann vi oss i New York. Det var vår sista kväll i det stora äpplet och vi var trötta på stim, stoj, högljudda tryckluftsbromspys från lastbilar, taxitutor och alla andra former av citybröl. Vi behövde popcorn, coca cola, lugn, svalka och en sansad ljudvolym och bestämde oss därför att gå på bio. ”Mamma Mia! Here we go again” hade premiär och vi tänkte att det skulle vara lite coolt att vara svenskar i ett sådant sammanhang. Omgående förstod vi att det inte skulle bli tal om någon sansad ljudvolym. Reklamen för kommande actionfilmer var så trumhinnepåfrestande att vi vred oss i våra biofåtöljer.
När huvudfilmen väl började var jag irriterad över att vi hade trott att bio skulle sansa våra storstadsovana nerver. Dessutom skulle jag behöva genomlida en musikal – en genre jag oftast försöker undvika som vore den vinterkräksjuka. Och mycket riktigt. Tidigt i filmen framfördes ”Waterloo” på ett så enastående fjantigt vis att jag höll på att sjunka genom stolen i skam. Men ganska snabbt återhämtade jag mig och kände snart hur känslospröt började växa ur pannan på mig. Jag är ett stort fan av björnobennymusik och snart njöt jag av öron- och ögongodis på duken. När ”I have a dream” framfördes kände jag den första klumpen i halsen. Den är så mycket barndom för mig och får mig alltid att tänka på min fina moster, Janet. När ”I’ve been waiting for you” framfördes rann den första tåren. Plötsligt satt jag och såg världens bästa film. Varje scen var som en tavla, varje sång framfördes så obeskrivligt vackert och jag förlät det gödselstinkande, urusla manuset och bara njöt.
Varför sitter jag då vid Trollabadet och gråter? Jo, jag lyssnar på ”My love, my life”, sången (och scenen) som fullkomligt tog andan ur mig där i biosalongen. Det tillfälle då fördämningen brast och jag grät som ett spädbarn. Jag tillochmed utstötte små hulkande ljud medan känslor av glädje, sorg, lycka och förtvivlan sköljde genom kroppen. Utan att spoila filmen kan jag avslöja att scenen handlar om den gränslösa moderlig kärleken – en kärlek jag fick känna genom hela min uppväxt från min oändligt saknade mor.
Men nu måste jag resa mig från min brassestol och gå hem och rensa ogräs.
Livet är vackert!
Se filmen!