Mobilen står på ljudlöst men surrburrar mig från djupsömn till någon form av halvvakenhet.
Det är okristligt tidigt då jag möts av en präströst i luren. Att rösten tillhör en präst är egentligen helt oväsentligt, men jag gillar ordet ”präströst” och just denna råkar tillhöra min vän Stefan, Glimåkra folkhögskolas skolpräst.
Det finns en kort stund, typ en sekund eller två, då jag, varje gång jag vaknar eller blir väckt, inte har någon aning om nånting. En stund då jag måste hämta tillbaka mitt medvetande och förstå vad jag är, vem jag är, hur jag är och varför.
Och mitt i detta inre existentiella kaos hör jag Stefans smått förvånade röst: ”Det står en häst och betar på folkhögskolans gräsmatta! Och jag ringer dig för du är den ende jag känner som förstår sig på hästar!”.
Frun vid min sida hör min förvirrade och morgongrötiga respons: ”Häst? Folkhögskola? Gräsmatta? Förstår mig på hästar?”. Kvick som hon är förser hon mig genast med vettiga följdfrågor. ”Hur ser den ut? Är den brun? Finns det fler än en? Har de grimmor?” Jag försöker förmedla frågorna i realtid då jag hör Stefan säga: ”Nu ser jag TVÅ…och den tredje har grimma!”.
I det här skedet är Anna redan på språng. Ödet placerade henne vid det öde snickeriet i Häggeryda kvällen innan där hon, från hästryggen, passerade tre betande hästar i en ”skruttig” hage. Givetvis är det denna trio som nu sköter gräsklippningen på folkhögskolan.
Jag rullar över sängkanten, landar i ett par jeans och joggar genom huset mot vårt (utrycknings)fordon. Nyss sov jag djupt – nu rycker Hästpatrullen ut. Hästpatrullen – ett ungt, vältränat par som jobbar som lärare men där båda förstår sig på hästar och därför hjältemodigt hastar mot hästar i fara. Anna hämtar grimmor och grimskaft för infångning av fålar på flykt. Jag startar Volvon, backar ut ur carporten och försöker hitta en tuff låt på radion. Till tonerna av Cecilia Vennersten ”Det vackraste” på P4 blåser vi sedan genom byn i fyrtio kilometer i timmen.
Hästpatrullens första stopp blir vid den skruttiga hagen som visar tydliga spår efter en lyckad utbrytning. Anna knackar på dörren till det närmaste huset där vi hoppas ägaren befinner sig, eventuellt i ett sovande tillstånd. Själv börjar jag genast, lite som Tom Cruise i ”Mission Impossible”, att fingerfärdigt laga hagen genom att knyta inhägnadens brustna band med stadiga dubbelknutar. Den stackars yrvakna damen i huset informerar oss om att ägaren bor i annan by och inte går att nå per telefon. Hästpatrullen kastar sig åter in i bilen och rivstartar (inte egentligen). Färden går nu mot Glimåkra folkhögskola där den saftiga gräsmattan nu utsätts för tre tuggande hästkäftar.
Vid framkomsten ser vi hur en tredjedel av trion trampar runt med mjuka knän i ett hörn av volleybollplanen. Hästpatrullen, där båda två förstår sig på hästar som bekant, fattar direkt att hästen i fråga är ute efter att rulla sig i den svala sanden för att komma åt ryggklåda orsakad av fästingar, flugor och dylika fulingar. Vi ser också vaktmästaren Haakon som fascinerad står och betraktar skådespelet och vi bestämmer oss genast att försöka utöka Hästpatrullen med en tillfällig medlem. Utan minsta tvekan accepterar han vårt erbjudande och vi förser honom med det rep som man fäster i grimman. Pedagogiskt förklarar jag att det visserligen är väldigt likt ett tunt rep men att det kallas grimskaft i hästvärlden. ”Jag vet”, svarar Haakon lugnt. ”Jag gick på ridning som barn” Jag inser att han kommer passa som hand i ridhandske i Hästpatrullen.
Rutinerat samlar vi ihop hästarna och börjar vandringen mot skrutthagen. Väl framme börjar jag granska inhägnadens klena konstruktion och kan snabbt konstatera att en ny utbrytning lätt kan ske närsomhelst vilket skulle medföra en ny utryckning för patrullen (som jag ibland kortar ner det till). Jag bestämmer mig för att kombinera lastpallar med liggande slanor (lite som Tom Cruise igen) som en förstärkning där rymningsrisken verkar störst. Då jag börjar mitt projekt märker jag att Haakon genast tar tag i situationen och assisterar mig i byggandet av konstruktionen. Arbetsvillig OCH med viss hästerfarenhet, tänker jag. Kanske är vi redo att ta steget:
Hästpatrullen – ett ungt, vältränat par som jobbar som lärare plus en ännu yngre vaktmästare där alla tre, mer eller mindre, förstår sig på hästar och därför hjältemodigt hastar mot hästar i fara.