Det är 2004 och julen står för dörren.
Eller snarare Lucia.
Jag är den purfärska, entusiastiska musikläraren som två veckor tidigare har kastats huvudstupa in i lusseförberedelserna. Och det har gått hyggligt. Jag har till och med lyckats peta in en understämma i ”Staffan Stalledräng” som nästan låter…tja, bra.
Luciamorgonen är skånskt snöfri men frostigt iskall. Redan klockan halvsju träffas vi i församlingshemmet i Knislinge för att förbereda oss för dagens första gig i kyrkan. Överraskande nog är alla ungdomar på plats trots att vissa har beskrivit tidpunkten som direkt hälsovådlig.
Som den nya, pigga, tokstolliga musikläraren jag är har jag bjussigt tryckt en tight och svårt förfulande tomteluva över huvudet. En luva som sitter som målad på min skalle och som döljer min vanligtvis dominanta hårboll till frisyr. Dessutom trycker den mot mina baköron som sticker ut som två köttiga parabolantenner. Märkligt få ungdomar tycker att jag är särskilt rolig. Jag får nöja mig med några buttra pubertetsfniss, en samling himlande ögon och ett och annat: ”LOL!”.
Stjärnorna, de tindrar så klara och det gula stearinskenet lyser varmt och välkomnande från kyrkans smalhöga fönster då vi tassar mellan grå gravstenar mot den stora träporten. Medan särkklädda och glitterprydda tonåringar, under ett högljutt hyschhyschande, tänder sina ljus i vapenhuset backar jag in i kyrkan med min gitarr där halvfrusna fingrar redan plockar ”Natten går tunga fjät” i F-dur. I bänkarna sitter föräldrar och släktingar och gäspar förväntansfullt medan lusseföljet tågar in. Och som traditionen bjuder sjunger främre delen av tåget snäppet snabbare än den bakre vilket får musikläraren att gråta blod, invärtes.
Kyrkoakustiken gör underverk med de blygt sjungna sångerna och min tjugomannakör låter som tjugotvå, minst. ”Ou, så grant-tårar” rinner stilla längs morgontrötta föräldrakinder, knarrande pensionärsröster sjunger med i ”Stilla natt” och, helt traditionsenligt, vacklar en av tärnorna till på grund av nervositet och syrebrist efter att ha sjungit för nära ljuslågan, och uppfångas av en kollega med snabba reflexer.
Det tågas ut och jag står i valet och kvalet om jag ska befria min hjässa från den något trånga huvudbonaden. Jag inser dock att min varma och hårt pressade frisyr därunder förmodligen gör sig bäst under luvan och väljer att hälsa på trevliga föräldrar i mitt något löjliga tillstånd.
Dagen puttrar på med två lussningar i Snapphaneskolans matsal samt en på Stormhattens förskola. ”Ojojoj, här kommer tomten!”, säger en dam ur personalen med dramatisk röst då jag stegar in i stora leksalen där luciamagi snart ska spridas. Jag ser hur nånting dör i barnens förväntansfulla blickar. Procentuellt är jag väldigt lite tomte. Bara allra överst. Resten av mig är smärtsamt otomtig. Skjorta, jeans och blå dagistossor över skorna. Innan jag hinner förgås av barnens unisona besvikelse drar jag än en gång igång ”Natten går…”.
Men Natten går sådär.
Sången avbryts abrupt då brandvarnaren i den smala korridoren mot lekrummet reagerar på den kontrollerade eldsvådan som vajar på Lucias hjässa. Inför gapande barn med fingrarna i öronen lägger tåget in backen och en modig dagisfröken klättrar upp på en utseendemässigt bräcklig pall och plockar ner varnaren för att tysta den genom avbatterisering. Kvar står jag, den torftiga icketomten, och spelar mitt ynkliga F.
Lugnet lägger sig till slut och vi genomför vårt gig inför de halvt traumatiserade vi-har-tappat-tomtetron-kidsen innan vi skiljs för dagen. Jag sätter mig genast i min bil som väntat troget utanför Stormhatten. Jag är trött, jag vill hem och hem är Malmö vid den här tiden.
På nittiosträckan mellan Hanaskog och Bössebacken trycker jag, av hemlängtan, på lite extra och börjar samtidigt fiffla med en CD-skiva (om ni minns) och missar således sjuttioskylten, men inte polisen som står och siktar på mig. Lyckligtvis (well…) med en fartkamera. Längre fram sträcker lagens långa arm ut en lång arm och vinkar in mig på en grusväg där jag skamsen ombeds lämna bilen och följa med till en skåpbil där jag rekommenderas att erkänna att det gick lite för fort. ”Hur lite för fort gick det?”, frågar jag nervöst. ”Efter att vi dragit av tre kilometer som felmarginal landade du på nittiosju kilometer i timmen på en sjuttiosträcka”, svarar konstapeln med en johnny cash-djup, kusligt myndig stämma. Gravallvarlig erkänner jag mitt usla dåd och förstår jag att jag har felmarginalregeln att tacka för att mitt körkort för återvända till plånboken.
Efter lite pappersjobb kring en präktig julklappsböter sätter jag mig i min bil och vinkar lite undergivet till farbror blå då något rött hamnar i mitt synfält. En tomteluvtofs. Jag inser att jag suttit inför en hyperseriös polis med en tight, svårt förfulande tomteluva.
Kanske unnade han sig nu ett buttert polisfniss, himlade med ögonen och väste: ”LOL”.