Varje tisdag kopplar jag hästtransporten på bilen med ett litet gäng fjärilar i magen.
Hur ska det gå idag? Tar det fem eller tjugofem minuter?
Där kommer Anna och Hanna med Sessan och jag känner att jag ler lite fånigt och osäkert mot hästen
Ungefär som när man skulle på BVC med barnen för vaccination. Man visste att de snart skulle uppleva ett obehag men man log och försökte utstråla lugn för att barnen skulle känna sig avslappnade. Fungerade sådär då och fungerar sådär nu.
Med bestämda steg närmar sig Anna släpet och lika bestämt visar hästen att hon har andra planer.
Om vi återgår till liknelsen med vaccinationsbarnen märker jag att den inte riktigt håller. Ett barn kan man (försöka) lugna med ord. En häst hör förmodligen bara blabla blaa fin häst blabla blaa hö blabla blaa.
Ett barn kan man klara av att fysiskt hålla i schack. En häst väger femhundra kilo och har jättehårda fötter.
Anna fortsätter tappert att försöka få Sessan att acceptera det trånga utrymmet på hjul. När orken tryter gör jag ett antal försök. Blabla blaa duuktig blabla blaa fin häst!
Tio försök senare låter det snarare: Blabla blaa slakt blabla blaa hamburgare blabla blaa GELATIN!!!
Till slut, precis som man gör med barn inför vaccination, tar Anna till mutor. Hästar är väldigt intresserade av havre. Och detta intresse blev lösningen. En rasslande hink framför mulen som flyttade decimeter för decimeter in i hästsläpet, med en misstänksam men havresugen pålle i släptåg. Plötsligt är hon på plats och det känns som någon av Rickard Sjöbergs B-kändisar trycker upp en postkodmiljon i ansiktet.
Nu ska vi bara köra till Hannas ridlektion för att därefter lasta hästen igen.
Nä, nu ska jag sluta lasta hästen för att den inte vill bli lastad.
Glad onsdag!