När bloggen somnade in i svåra virusplågor i september förra året tänkte jag att det var ett tecken. Att det var dags att gå vidare och kanske bli den där författaren som mina drömmar tjatar om. Men med bloggen dog också mitt skrivdriv. Skulle jag författa en bok i mitt nuvarande tempo skulle den släppas lagom till min 80-årsdag. Det har liksom gått troll i hela grejen och i stället för att skriva springer jag runt och fotar katter och solnedgångar som jag sedan publicerar på Facebook med alltför långa bildtexter.
Därför har jag, med viktig hjälp av en kompetent vän, lyckats blåsa liv i ”liket” som nu reser sig ur graven likt Jason Voorhees i den sjätte Freda’n den trettonde-filmen. Men där Jason genast återupptog sin hobby att, på spektakulära vis, göra köttfärs av tonåringar vill jag att bloggen ska fortsätta vara en plats där jag kan träna min skrivarförmåga. En lekfull plats där jag är fri att testa saker. Kanske skriver jag haikudikter som den här:
Mörkret faller hårt
Landar ljudligt på taket
hos den ensamma
Jag lär ordvitsa då och då som den här:
Har ni hört om myggan som ville bli biskop och få ett eget stift?
Det finns också en risk att jag kommer att vilja överförklara vissa skämt, som nu:
Ett stift i kyrkliga sammanhang är en geografisk yta som biskopen basar över. Förutom det häpnadsväckande roliga i att en mygga överhuvudtaget funderar på en karriär inom Svenska kyrkan tänker jag att man som åhörare till skämtet också gapskrattar åt att myggan då får ett myggstift.
Jag kommer att fortsätta sätta ord på bagatellartade vardagligheter. Som den här:
Jag minns känslan när syrran gjorde tusen nålar på min stackars arm då jag var barn. Precis så känns det i näsborren då en nysning smiter.
Det kommer bli trams, allvar, hästar, katter, barndomsminnen, musik, konserter, böcker, film, åldersnojor, vårlycka, sommareufori, höstångest och vinterdepp och massor av kärleksfulla pappa/make-betraktelser.
Nu är vi igång igen – liket lever.