Sommar i P1

Jag är sju år.
     Från färjeterminalen till Zoologisk Have i København avgår en buss som blixtsnabbt blir full. Ungefär som de svenskar som hastar av flygbåten till Nyhavns närmaste spritbutik och som sedan girigt släcker sin elefantöltörst.
     Vi står i en oroväckande lång kö på kajen en sommarsolig dag i slutet av 70-talet och jag börjar misströsta. Kommer vi behöva vänta här i solgasset på en ersättningsbuss? Finns det sådana i Danmark? Måste vi ta taxi? Finns det sådana i Danmark? Heter de i så fall tæxi? Då reser sig en planetrund busschaufför från sitt plågade säte, går med ganska oraska steg ut ur bussen och brölar ut en order på helt obegriplig köpenhamnsdanska. Plötsligt blir det fart på kön som trycker sig in i bussens alla vrår. Min syster och jag håller oss hårt i mor och far för att inte komma bort och sedan tvingas växa upp hos danskar och gå genom livet utan att begripa ett ord av våra medmänniskor.
     Bussens väggar bågnar, luften har andats genom lite väl många lungor och kondens rinner nerför rutorna. Det luktar cigarr, oborstad munhåla och klassisk, nordisk armhåla. Chauffören rivstartar, vi som står kommer i gungning och klamrar oss desperat fast i det som erbjuds för att återfå balansen. Min syster, jag och en hel drös med vingliga passagerare greppar en stolpe med en sån där stanna-knapp, placerad mitt i gången mitt i bussen. Där står vi sedan och håller oss fast så att knogarna vitnar medan busschauffören leker Keanu Reeves i ”Speed” (eller var det Sandra Bullock som körde bussen?).
     Plötsligt känner min syster hur halva hennes hand blir cirka trettiosju grader varm och märkligt fuktig. Det visar sig i villervallan att en dansk flicka har förväxlat syrrans hand med sin egen och roar sig med att smånafsa i ”sina” knogar och tumme.

Välkomna till Sommar i P1 i bloggform. Här kan ni föreställa er att jag spelar ”Hva gør vi nu, lille du?” med Gasolin.

Jag är fyrtiosju år.
     Vi sitter i bilen på väg hemåt genom ett somrigt Skåne. Jag försöker komma på någon i hela världen som har det bättre än jag – och misslyckas. Anna befinner sig i förarsätet, Hanna i baksätet och på dragkroken gungar vårt hästsläp innehållandes Bessie, vår trötta ponny som har två dagars hästcup i hovarna. Tävlingen har gått bra med en vacker andraplacering och vi är alla uppspelta, åtminstone vi i Volvon.
     Utan något nämnvärt dåligt samvete tänker jag på hur jag har småsyndat mig genom dagen. På nämnda hästtävling satt jag nämligen och applåderade artigt åt andras ridande barn medan jag med små bokstäver ur mungipan väste till den aktuella hästen: ”Riv! Vägra! Skena! Få fång!”. Och när mitt jeditrick fungerade sa jag högt och tydligt med illa maskerad förtjusning: ”Au, va’ synd!” medan jag med en falskt medlidsam min skakade lite lätt på huvudet mot föräldern till barnet vars häst rev så bommarna flög som ett väldigt slarvigt spelat parti plockepinn.
     Vanligtvis är jag familjens chaufför, men sedan Anna råkade visa att hon mycket väl kan köra hästsläp – åtminstone framåt – är det hon som kör till och från alla tävlingar.
     Jag njuter av att få vara passagerare och känner mig hyfsat trygg vid hennes sida. Hyfsat. Hon bad mig nämligen nyss att hålla koll på fartkameror eftersom hon, som hon sa ”ibland sitter försjunken i tankar”. Kanske är det just det hon gör då hon kör ut i vägrenen för att släppa fram en ambulans med orden: ”Jag har en Alvedon bakom bilen!”.

Här hade jag nog spelat den sprittande ”Lilla Kärleken” av Ulf Lundell.

Vi heter Johan i min släkt.
     Det gör man helt enkelt.
     Jag heter Johan, min son heter Johan. Min farfar och farfars far hette Johan.
     Oftast heter vi det helt planenligt och på fullaste allvar. Men det har också hänt att vi heter det av misstag, eller kanske snarare av slarv.
     Året var 1912. Den olympiska elden hamnade i Stockholm, Titanic hamnade på Atlantens botten och en efterlängtad son hamnade i Trelleborg hos Carolina och Johan Björk. En son som, helt ovetandes, sextioett år senare skulle bli min farfar och också, förmodligen lika ovetandes, i lite mer uppvuxet tillstånd, skulle ärva sin fars titel – ”Slaktare Björk” – ungefär som Fantomens söner ärver sin fars titel, om serien är bekant.
     Ur-Johan själv, min farfars far föddes 1879 och blev en ganska typisk man av sin tid. Han visade sig ha talang för att, utav före detta grisar, göra korvar, leverpastej och diverse pålägg – och blev således slaktare. Som många män på den tiden visade han också talang för att ta sig en sup i tid och otid. Det var förmiddagssup som följdes av lunchsupen så att man stod sig till kaffegöken på eftermiddagen. Det dracks ofta och helst mycket.
     Onsdagar och lördagar var det torgdag på Stortorget i Trelleborg och alla handlare drack som svampar. Antingen firade man en bra försäljning eller så sörjde man att det gått uselt. Utgången blev densamma. Johan brukade avsluta torgdagarna sovandes bak i sin vagn eftersom hans rutinerade häst själv fann vägen hem. ”Legenden” berättar att Johan oftast fick ett abrupt uppvaknande varje gång hästen nådde den sista besvärliga kurvan där en elak ekerot låg som en tröskel över halva vägen (en annan elak ekeroth heter Kent, men det har inget med denna anekdot att göra). Det sägs att Johan en gång fick fnatt på denna rot och vinglade in till närmsta hus och krävde att få låna en vass yxa för att spontanhugga ner ”trädhelvetet”.
     Hur kom det sig då att namnet Johan blev släktens röda tråd? Jo, den efterlängtade sonen, min farfar, skulle döpas i Sankt Nicolai-kyrka i Trelleborg. Dagarna innan dopet drabbades gammelfarmor Carolina av en ondsint influensa som vägrade släppa taget. Gammelfarfar Johan fick ta tag i situationen, spänna för hästen, ta sig till kyrkan och se till att sonen fick ett namn. I god tid gav han sig av. För säkerhets skull i väldigt god tid. Så pass god tid att han skulle hinna med en stärkande kaffegök eller fem på Två Lejon vid Gamla Torg innan dopceremonin. Olle, som pojken skulle heta, sov gott i den slamrande krogmiljön där Johan funnit ett gäng dryckesbröder som alla ville höja en välgångsskål för den lille prinsen.
     Johan lyckades på något vis hålla koll på tiden och sicksackade till slut den korta sträckan från krogen till kyrkan. Där stod han sedan vid dopfunten, vajandes som en radiomast, med pojken i famn då prästen med högtidlig och myndig stämma frågade: ”Vilket namn har ni valt till detta barn?”
     Svårt kaffegökspåverkad sökte Johan febrilt i hjärnans alla skrymslen och vrår innan han efter en märkligt lång tystnad drog till med: ”Pågen ska heta Johan!”.
     Som en liten epilog till anekdoten kan jag berättade att min farfar som där och då feldöptes till Johan döpte sin son – min far – till Olle.

Här avslutas dagens Sommar i P1 med den fantastiska ”The stories we could tell” med Tom Petty and the Heartbreakers. Tack för att ni har ”lyssnat”.