Det är en långsam och lugn söndag i en lägenhet på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg.
I vardagsrumssoffan sitter Olle Björk, en trebarnsfar och hyfsat nybliven trettiotreåring, och får tiden att gå genom att klippa tånaglarna. En märklig plats att utöva denna aktivitet på men Olle är ytterst noggrann med att samla ihop allt tånagelavfall – tillfälligt – i en kristallskål som pryder soffbordet.
Televisionsapparaten, som Olle skulle säga, står avstängd i ett hörn och sprider tystnad. Att se teve på förmiddagen är inte att tänka på såhär i början av åttiotalet. Myrornas krig råder fram till fem i tre då EN KLOCKA underhåller den tevesugne innan söndagsfilmen drar igång. Och utan att riskera ett endaste öre av sina pengar kan man slå vad om att den är svensk, svartvit och innehåller antingen Nils Poppe, Åke Söderblom eller Thor Modén. Oftast alla tre. Och alla är alltid kära i Sickan Carlsson. Och alla pratar t-e-a-t-e-r-t-y-d-l-i-g-t och magnus härenstamskt nasalt.
Men det är som sagt förmiddag och den nyinköpta stereon på det hemsnickrade stereobordet får i stället stå för underhållningen och ur den hörs Gösta Linderholms karaktäristiskt gnälliga stämma i den muntra ”Näktergalens ö” innan Fred Åkerström tar över och bufflar fram ”Oslo”. Olle njuter av tonerna och bläddrar länge i en tjock bok om Churchill lånad från stadsbiblioteket.
I köket förser mor Lisa familjens bedårande art garfunkel-lockige treåring, Mattias, med en sån där praktisk småbarnsglass från Hemglass med diskret smak av päron. Hon ber honom att knalla in till far och sätta sig fint i soffan och inte kladda medan han äter. Olle assisterar Mattias med det vita omslagspappret som han drar ner längs glassen som skal på en banan. Treåringen tappar snart intresset för den smakmässigt beigea glassen och för att sitta stilla i en soffa och placerar därför glassen i Olles hand innan han snubblar iväg för att störa sina äldre syskon som ägnar sig åt att ha söndagstråkigt i sitt gemensamma rum.
Olle sitter ensam igen och lägger undan den ratade glassen med toppen ned i kristallskålen. Därefter går han bort till stereon och vänder kassetten som han spelat in hemma hos arbetskamraten Sture som är något av en skivfantast. Första låten på B-sidan är Tom Paxtons ljuvliga ”Ramblin’ Boy”. Han reser sig ur den obekvämt hukande vänd-kassetten-ställningen medan han mumlar med i refrängen i hyfsat rätt tonart på hyfsad engelska: ”Än hers to jooo maj rämblin båååj…”. Versen väljer han att vissla då han traskar ut i badrummet och sätter nagelsaxen i den där muggen med diverse badrumsattiraljer som står till höger i badrumsskåpet.
Han slår en blick in i vårt rum där jag och syrran försöker spela spel medan vi funderar på varför det skulle skaffas ett tredje barn. Vi som hade det så lugnt.
Olle går tillbaka genom vardagsrummet där han får syn på glassen i skålen. Han greppar den i steget och bestämmer sig för att det är synd att låta en glass förgås. Efter tre barn har åtskilliga rester slunkit ner i den olle björkska magen. Köttbullar som inte orkats ätas upp, en halv macka här, en potatis i brunsås där och så vidare. Med glassen i munnen blir han dock något konfunderad. Han har givetvis avslutat kvarlämnade glasspinnar förr. Inte sällan med blek päronsmak, men något är annorlunda denna gång. Denna glass ger ett oväntat tuggmotstånd. Man har adderat något krispigt…med en diffus smak, hinner Olle tänka innan hjärnan trycker på rewind:
småsura barn – nagelsax – badrum – rämblin båååj – ratad glass – kristallskål – krullig son med glass – churchill – kristallskål – TÅNAGELAVFAAAALL!!!
Det är inte längre en långsam och lugn söndag i en lägenhet på andra våningen på Hovslagaregatan 52 A i Trelleborg.