Apropå en liten kritik (”snart kommer du inse att verkligheten är vacker som den är”) jag har fått angående mitt entusiastiska användande av olika filter och effekter då jag publicerar bilder på bland annat Instagram ska jag nu berätta en anekdot på två sätt. Den första med ett filter av gestaltning, bildspråk och eventuellt en och annan överdrift.
Jag står på den plats där farmor brukade sitta i sin hammock, iklädd solhatt och sommarklänning. Den plats där hon brukade bjuda på hemgjord vinbärssaft som vi väluppfostrat drack trots att den, i min barnmun i alla fall, smakade ve och fasa och lite järn. Den bersåliknade plats där barndomens sommardagar var som allra varmast, där luften som var tjock och mättad av blomdofter och humlesurr, stod blickstilla och hammockens plastiga dynor klibbade mot svettiga shortslår.
Jag är nu tretton år där jag står. Hypofysen har skickat ut en order till varje tänkbar hormonproducerande körtel att det är dags att köra på för fullt – en detalj som inte har någon betydelse för anekdoten som här växer fram men som kan ge er stackars läsare en inre bild av den moppemustaschprydde aknefiguren som står i sin farmors gamla trädgård.
Vid min sida finns en femårig lillebror och en motorsågsklädd morbror. Det är höstblött och de forna blomdofterna har nu ersatts av en ilsken tvåtaktsbensinsavgasdoft från den rytande motorsågen. Det pågår nämligen en hänsynslös röjning av farmors gamla vildvuxna berså och vi ynglingar finns där för att assistera. Med handskar klibbiga av kåda drar jag större grenar mot en rishög (och då syftar jag inte på vår Volvo som vid detta tillfälle hade arton år på nacken) och lillebror samlar pinnar. Röjningen har dock avstannat tillfälligt och vi tre står i den där i den välkomna tystnaden som uppstår då en motorsåg nyss stängts av, och våra blickar är riktade mot en tall. En nästan omöjligt hög tall i vilken något rör sig som får hela trädet i vajning. Eller snarare någon rör sig.
Min far – självaste Olle Björk – är nämligen på väg att bestiga den monstruösa tallen med en piffopuffsk energi som borde vara omöjlig för en så hängiven piprökare. Nu är det inte så att min far plötsligt fått feeling och bejakar en förträngd trädklättrarlust. Målet är att han ska fästa ett rep tre fjärdedelar upp i monstertallen för att den, med muskelkraft, sedan ska dras i rätt riktning vid sågningen. Fel riktning vore förödande för både grannsämjan och grannens hus.
”Nu e’ det po plats!”, hör vi till slut och ur tallens grönska slängs ett blått rep som rullar ut sig och landar på gräsmattan framför våra fötter.
Därefter sker allting fort.
Tallen ger ifrån sig ett oroväckande knak som fortplantar sig neråt från den plats där Olle Björks röst nyss hördes. Förtvivlat kan vi bara se på när min far bjuder på ett klassiskt tallfall. Några år tidigare var min klass på besök på Trelleborgs brandstation där en brandman demonstrerade hur han, vid larm, gled nerför en stång från andra våningen till sin utrustning på markplan. Det ögonblicket kommer jag att tänka på då jag ser hur far glider genom tallen vars grenar skalas av på ett icketestikelvänligt sätt. Skillnaden är att brandmannen liksom slingrade sina ben runt stången medan min fars patenterat smala ben snarare står märkligt rakt ut från kroppen. Vore han en klocka och överkroppen var minutvisaren och benen timvisaren skulle den vara nio (eller tre om man stod på andra sidan tallen).
Den uppmärksamme läsaren minns kanske hur jag tidigare nämnde att min far var en hängiven piprökare (var – inte är). Detta är viktigt för själva knorren på denna anekdot. Ty då far slutligen tar mark reser han sig hastigt och tappert på två vingliga ben med sin pipa i munnen. En pipa som genom hela luftfärden suttit klistrad i fars mungipa och som hela vägen gett ifrån sig små trivsamma rökpuffar.
Hur det gick med faderns ädlare delar står skrivet i stjärnorna. Men några fler syskon blev det aldrig.
Här kommer samma anekdot i en version som kanske är mer lik verkligheten. Utan filter, så att säga.
En gång när vi skulle röja i farmors trädgård klättrade far upp i en ganska hög tall för att fästa ett rep. Då brast grenen han stod på och han föll ner och slog sig. Han rökte pipa samtidigt.
Min ambition med de två versionerna av anekdoten var att visa på att det ibland är kul att lägga filter på och leka med verkligheten. Problemet är att jag blev rätt förtjust i version nummer två.