Simmaren

Jag ställer foppatofflorna vid min bänk. Den som står några meter bakom den högsta trampolinen. Det stora, brandgula badlakanet viker jag ihop på bänken och slug som jag är gömmer jag min mobiltelefon inuti handduken. Där ingen iphone-tjuv skulle få för sig att leta.
     Här och nu lyser tjuvar med sin frånvaro liksom människor i största allmänhet. Jag är först på plats och är nöjd så. Det doftar sommar, sjöfågelspillning, insjö och svagt av klor. Asfalten under fötterna är lite för grov för att vara njutbar att gå på. Jag liksom trippar bort och ställer mig under duschen, stålsätter mig, och drar i kedjan. Iskylan får mig att utstöta små åh-åh-åh:n i falsett vilket jag, i min ensamhet, tycker att jag gott kan få kosta på mig. Fem steg från duschen tar jag stegen ner i vattnet. Att hoppa i är uteslutet då det är förenat med livsfara. Man riskerar då att hamna under vattnet vilket är den vanligaste platsen folk drunknar på. Trots den förberedande kallduschen känns poolens utlovade tjugosju grader som lögn och förbannad dikt och en klassisk kall kåre ilar genom kroppen från lilltå till hjässa.
     Väl nere i kylan skjuter jag ifrån med benen och påbörjar min så kallade simning. I detta moment är jag som snabbast i vattnet. Men så fort jag tar tag i det här med armtag och bentag bromsas hastigheten upp betydligt. Långsam som en timvisare glider min skalle fram i vattnet. Jag flåsar, frustar och spottar och är ytterst aktiv med hela kroppen men får aldrig upp något som kan liknas vid hastighet. Armar och ben är helt osynkroniserade och jobbar mot varandra i stället för med. Min svägerska har beskrivit spektaklet med orden: ”Han simmar inte – han badar”. Elakt och sant.  
     I periferin ser jag hur ett litet sällskap närmar sig bassängerna. En ung pappa med tre barn, visar det sig. Barn i den där välsignade åldern då de har knäckt simkoden och är lite mer självgående i vattensammanhang. De hoppar genast i barnpoolerna och pappan ställer sig på kanten till min bassäng, ser ut att begrunda min bisarra simteknik en stund och börjar sedan fumla med simglasögon och en badmössa. ”Skönt med lite vuxentid”, säger han till mig då jag råkar vara på höravstånd. ”Mm”, svarar jag artigt med hopknipen mun för att undvika klorerat vatten i munhålan.
     Trevlig kille, hinner jag tänka innan han, med glasögon och badmössa på plats, släpper badrocken ur vilken en ovanligt len och onödigt vältränad mansperson framträder. Han ställer sig i en störigt professionell dyka-i-vattnet-position innan han dyker i och simmar som en delfin från kant till kant till kant till kant medan jag simmar en längd. Som ett nät-troll, utan nät, hatar jag hans utstuderade crawl-teknik och totalt orädda inställning till vatten, hans hastighet, hans undervattenvändningar, hans vaxade ungkropp och hans töntiga badmössa. I fantasin läxar jag upp honom strängt. ”I DEN HÄR BASSÄNGEN ÄR MAN ANTINGEN KNAPPT SIMKUNNIG, SOM JAG, ELLER ÄLDRE ÄN TELEVISION MED FÖRSTÅND ATT SIMMA LUGNT”.
     I stället avslutar jag tvärt mitt simpass, klättrar värdigt uppför stegen ur bassängen, spänner ut bröstkorgen, undviker att tösatrippa på asfalten utan trampar hårt och skoningslöst med hela foten innan jag ställer mig i duschen och åh-åh-åh:ar i falsett inombords för att sedan gå bort till min sinnrika telefongömma och konstatera att jag må vara en värdelös simmare men jag vet i alla fall hur man lurar en tjuv.
OCH jag har ingen töntig badmössa.