Häromkvällen berättade Aktuellt att jag befinner mig i en farlig ålder.
Det är nämligen här i ”40nån’ting-åldern” som många svenskar får för sig att göra ”en svensk klassiker”.
Och får men för livet.
Tack vare att Vansbrosimningen ingår i klassikern har jag inte ens snuddat vid tanken. Vatten är livsfarligt! Kallt, blött och syrefattigt om man skulle råka hamna under det.
Min ”tänk om jag inte är ung längre-kris” yttrade sig i att jag, i 40-årsåldern, började löpa (och då inte som hon-hundar, bör jag kanske tillägga). Jag minns att jag gick omkring och undrade om jag fortfarande kunde komma i form eller om det var kört.
Det var inte helt bekvämt. Tvärtom. Den första tiden flåsade jag så att jag nästan överröstade musiken i mina hörlurar. Dessutom ömmade mina benhinnor det första halvåret innan jag bytte skor. Jag fick höra av folk som förstod sig på löparskor att de jag använde hade slutat vara bra tre år tidigare och att jag lika gärna kunde ha sprungit i gummistövlar.
Nya skor blev det och en satsning påbörjades. Målet var att springa Göteborgsvarvet som visade sig vara en asfaltshård, plågsam och folkfestig halvmara en bastuvarm majdag 2011.
Väl i mål, nöjd med att tillhöra de levandes skara, haltade jag bort till bussen som skulle ta mig till min bil. Apatiskt gapande och stirrande rakt fram tänkte jag att det här med halvmaror verkar onödigt.
Att sedan avlägsna löparskorna från mina plågade fötter blev både en befrielse och chock. Orutinerad som jag var hade jag, dagen till ära, använt ett par splitternya löparstrumpor som visade sig vara snäppet tjockare än de jag brukade använda. Det som innan loppet kunde liknas vid lilltår var nu ett minne blott. I stället var varje lilltå ersatt av en mogen cocktailtomat, så naturtrogen att jag nästan blev hungrig.
Min sadistiska svägerska sprang lyckligt och hämtade en nål då hon fick se mitt tillstånd. Med ett illa dolt leende tryckte hon nålen i tomaterna och dränerade dem på sitt vidriga innehåll. Dagen efter var de tillbaka som om punkteringen dagen innan aldrig ägt rum. Ungefär som blodfläcken i ”Spöket på Canterville”.
En månad senare lämnade lilltånaglarna det sjunkande skeppet för att bereda plats åt två nya, unga, kaxiga.
Fyra år av löpning senare är lilltåincidenten min enda skada. Inga andra men.
Jag är menlös!
Kanske jag skulle ge mig på den där klassikern. Får man ha armpuffar?