Halsont i Växjö

Vaknade i morse med ömmande hals.

Det var dags! Resten av familjen är på andra sidan krasselhalsen förutom Hanna som hostar några dagar extra för att halstabletterna smakar gott.

Halsont är ett halvdant tillstånd. Inget man stannar hemma för. Inte som feber eller maginfluensa. Plågsamt dock. Som att försöka få ner en tennisbollstor klump wasabi vid varje sväljtillfälle.

Tog den nytvättade, skinande bilen till Växjö på morgonen. Solen strålade men vägen var fortfarande blöt efter gårdagens monsunregn. Givetvis hamnade jag bakom en långtradare som gjorde sitt yttersta för att återställa bilen till sitt naturliga tillstånd.

På radion dumsnackade Morgonpasset i ungdomskanalen P3. Moget bytte jag kanal till P1 som underhöll med en diskussion om olika religiösa motsättningar i Irak. Två minuter pallade jag innan jag fick ge upp och inse att jag nog får växa till mig ytterligare innan jag har P1 som förstaval. P4 bjöd på Hasse Andersson med ”Guld och gröna skogar” som verkar vara en av världens populäraste låtar just nu. Jag är nog inte riktigt redo för P4 heller. Reklamkanalerna erbjöd reklam, Eric Saade och wailande r’n’b-kvinnor och jag gav upp allt vad radio hette.

I stället bluetoothade jag Spotify och randomade (modern man använder modernt språk) min svenska lista. ”Du är snart där” med Håkan Hellström slumpades fram och jag försökte sjunga med i den fantastiska textraden ”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än!” Blev genast påmind om den stukade halsen men sken upp när jag tänkte på de sympatier som mina kursare snart skulle överösa mig med.

Väl framme satte jag mig tillrätta med mina kolleger för en föreläsning om digitalt skapande. Kurskamrat Örjan frågar mig hur läget är och jag ska precis informera honom om min stackars hals då föreläsare Klas ber oss att ha överseende om han låter lite märklig idag eftersom han har ont i halsen.

I det läget står man inför ett val. Antingen säger man: ”Jag också!”, trots att man vet att man är tvåa på bollen och tillfället gled en ur händerna. Ungefär som de män som gick på månen efter Neil Armstrong. Eller så väljer man att svälja (även om det ömmar) sitt nederlag och hålla tyst om hela grejen. Jag valde det sistnämnda även om jag hade allvarliga planer på att ta upp tråden några timmar senare.

Väl hemma igen hade smärtan avtagit betydligt även om jag givetvis informerade resten av familjen om mitt tillstånd. En halvhjärtad klapp från Anna mottogs tacksamt.

Ännu ett pjalligt blogginlägg! Börjar nästan bli tjatigt. Får kanske tänka om, men först efter att jag har återhämtat mig från mina plågor.

Glad onsdagkväll!