Förra helgen vann Stenmark Let’s dance. Svenska folket fick bestämma och visade honom än en gång sin kärlek för att han åkte jättesnabbt nerför skidbackar en gång i tiden. För inte kan det väl ha varit hans dansfärdigheter som bedömdes!? Frågan är varför en massa människor behövde hålla på att dansa i alla dessa veckor när segraren faktiskt redan var klar?
Ingemar är numera så älskad att han skulle kunna komma undan med vad som helst. Han har uppnått helig ko-status. Jag föreslår att han provspelar till de nya Beck-filmerna nu när Persbrandt har hoppat av. Han såg ju så hårdkokt ut när han dansade till Bond-temat. En Guldbagge är väl snart det enda han inte vunnit.
Han kanske skulle skriva en deckare. En kort sådan med tanke på hans brist på svada. Augustpriset!
Jag är inte ute efter att slakta någon helig ko. Tvärtom! Jag är själv förtjust i Stenmark och unnar honom all kärlek.
Herregud! Min största idol, Bruce Springsteen, är en av Sveriges och världens heligaste kor. Kvällstidningarna försöker överträffa varandra i spaltmeter av värdelöst vetande och information som vi redan läste förra året när han var här sist. Skulle han släppt en fis på skiva hade den hyllats som den vackraste hittills. Släpper han den sedan live på Ullevi lär väl inte superlativen räcka till eftersom han är en sån makalös liveartist.
Det är väl bara Astrid Lindgren som kan mäta sig med ovanstående herrar när det gäller helig kohet. Men även solen har sina fläckar. Jag syftar givetvis på den stora missen i ”Bröderna Lejonhjärta”. Är jag den enda som har hängt upp mig på den glädje Skorpan uppvisar i slutet då han ser Nangilimas ljus? Borde han inte i stället vrålat av fasa då han ser både Katla och Tengil som helt logiskt borde vara nyanlända? ”Jag ser ljuset Jonathan! Jag ser också den där förbannade draken som vi tog kål på för fem minuter sen… OCH hennes husse. Ge mig ett nytt stup!”
Glad fredagkväll!