Tankar från en lieman

Igår lånade jag en trimmer av svärfar och märkte direkt att jag blev trimmersur. Det blir man eftersom trimmertråden går av i tid och otid och frammatarfunktionen bara är en myt. När den väl fungerar blir man fullständigt nedstänkt av växtgegga. Efter elva minuter av trimmeroljud tog jag till min trogna lie.

Det är något terapeutiskt med att svinga en lie. Den är tyst och gör sitt jobb litandes på min muskelkraft.

Man får se mycket när man liar. Något odefinierbart och ludet undviker liedöden och prasslar iväg i motsatt riktning. Kan ha varit en liten bäver. Generat bevittnar jag sedan pågående och passionerad snigelsex mellan nässlorna. Det går långsamt. Jag går vidare och låter det lyckliga paret fira nationaldagen på sitt vis. Grodor flyr för livet där min lie drar fram. Bäckens grumliga vatten blir räddningen. Bäcken som blir en flod vid varje hällregn för att sedan vara helt uttorkad mitt i sommaren. Mina shortsklädda, vintervita och mansludna ben borde vara ett smörgåsbord för fästingar. Äcklade hänger de fast vid sina grässtrån, blundandes.

Efter min liemassaker på trädgården bestämmer jag mig för att försöka jämna till vår gigantiska komposthög som fått växa lite väl på höjden. Nu vet jag att kopparormar är ofarliga och också, slarvigt, benämns som ödlor. MEN när ett tiotal gigantiska ormar, väsande, börjar ringla rundor kring mina fötter känner jag mig som Indiana Jones i ”Jakten på den försvunna skatten”, avbryter projektet och skjuter upp det på obestämd tid. Kanske ett bra sommarjobb för barnen!?

Nu kommer jag på ett projekt som väntar inomhus. Vattnet i badrummets handfat har börjat sjunka undan oroväckande trögt och jag måste snart plocka fram mina rörmokarfärdigheter. Sist jag rensade handfatet såg det ut som om någon hade tryckt in en hare i röret. En ohygienisk hare. Jag lyckades få tag i en tuss och drog tills röret var befriat. Som en förlossning, typ.

Jag tror jag väntar med det projektet. Man måste ju ha något att se fram emot…

Glad söndag!