Jag älskar hur danskarna använder ordet ”skat” om den de älskar.
Idag har jag varit gift med min skatt i elva år. Ganska länge.
Livstid om man hade varit en välskött tamkanin.
För tolv år och elva månader sedan friade jag till Anna.
Jag var liksom tvungen. Sen tanken väl hade slagit rot förstod jag att jag inte hade något val.
På cykel flängde jag mellan mitt extraknäck på Nautilusgym och guldsmedsaffären på Hansacompagniet i Malmö och roddade med ringarna. Kände mig lite som en agent på sitt livs viktigaste uppdrag. Stort hysch-hysch rådde. Det kändes angeläget att det blev en överraskning för Anna. Jag visste från början att jag ville ha en ganska enkel men vacker ”Sagan om ringen”-ring.
”Vad har hon för fingerstorlek?”
Frågan kom som ett bakslag. Jag hade inbillat mig att det bara var att stövla in i butiken och peka på en ring och därefter cykla hem och trä den på hennes finger.
”Eeh…normaltjockt”, stammade jag och hoppades att det var tillräckligt informativt. Inte riktigt. Till slut enades vi om att jag skulle smuggla med en ring från Annas glitterlåda så att vi hade något att utgå ifrån.
Den 23 augusti hade vi sedan länge bestämt att vi skulle ut och äta. Annas ring var klar. Min var försenad. Jag försågs dock med en lånering så att vi båda skulle kunna ha ringar vid kvällens måltid. Det hade varit min målbild i flera månader.
Då jag hade hämtat ringarna och återvänt till vår lägenhet kände jag mig märkligt lugn. Ända tills Anna kom hem. Hon tog en dusch och jag gick runt i lägenheten och letade efter lämplig plats att ställa mitt livs mest avgörande fråga. Nu var jag plötsligt inte lika lugn. När duschen var avklarad tänkte jag att: ”Nu måste det ske!” Ungefär som att dra av det där plåstret.
Anna, endast iklädd en badrock, leddes in i vardagsrummet till soffan där jag, inom räckhåll, hade placerat ringen i ett CD-ställ. Med ”nervöstorr” mun mumlade jag något om att jag behövde prata med henne. Jag gick ner på knä, fumlade fram ringen, höll den under näsan på henne och frågade om hon ville gifta sig med mig. Knäpptyst i världens två längsta sekunder. Därefter sprack hon upp i ett leende. Fortfarande tyst, så jag frågade med darr på rösten: ”Du vill väl?”, och hon sa: ”Jaaa!” I vårt vardagsrum. Inte i Paris eller på Empire State Building. I vårt vardagsrum. Så oromantiskt tokromantiskt!
Därefter drack vi champagne, gjorde oss klara och svävade i väg på våra cyklar, lyckliga som julaftonsbarn, ut i den varma Malmö-kvällen för vår förlovningsmiddag.
Och svävar gör jag fortfarande.
Varje ögonblick med dig, min älskade Anna.
Tack för ditt jaaa.