Nyss hemkomna.
Välbehållna efter att, uppenbarligen, ha befunnit oss i ett katastrofområde.
Tänk vad nyhetstorka kan göra av ett väldigt blygsamt skalv på västkusten.
Vi befann oss tydligen inte långt ifrån epicentrum av det skalv som Sydsvenskan beskrev som ”kraftigt”. Och kände inte ett skit. Då gungade golvet bra mycket värre då tvättmaskinen centrifugerade i vårt gamla hus.
Annars upplevde vi många ljusglimtar i Göteborg tillsammans med fantastiska vänner.
Störst för mig var väl att få träffa Wilmer Lindauer, son till Sara och Micke Lindauer (född Jynsen). En splitter ny pojke som, utan att ens försöka, charmade mig fuktig i ögonen. Såå himla fin.
Vårt boende, som ordnades av ovan nämnda Lindauers, var en rymlig lånelägenhet, tillhörande bostadsrättsföreningen, som besparade oss tusentals kronor så här i högsäsongen. Här fanns allt som två barnfamiljer kan tänkas behöva. Utom toapapper och diskmaskintabletter. Vi märkte också, något för sent, att lånelägenhetens dammsugare förmodligen inte bytt påse de senaste åren. En kuslig doft av maginfluensa spred sig i den, i övrigt, fräscha lägenheten då vi städade efter oss.
Förutom för att träffa Jynsens avkomma var vi i Göteborg för att roa våra små barn. Givetvis skulle det fröjdas på Lesseberg. Väderappen lovade regnuppehåll klockan tolv men visade sig vara lika pålitlig som Lance Armstrong. I stället för uppehåll verkade duggregnet få förnyade krafter och köandet in till Liseberg blev en blöt historia.
Tappert närmade vi oss den pengahungriga biljettförsäljaren innan vi tog mod till oss och tog ett kontroversiellt beslut. Vi föreslog för barnen att vi skulle skjuta upp fröjdandet en dag. Som vuxen vet man att ett sådant beslut kan vara förödande och att man riskerar att bli lika impopulär som en viltmördande, amerikansk tandläkaridiot. MEN ramaskriet uteblev. Förmodligen var våra barn mätta på att köa till karuseller efter förra veckans Bon Bon land-besök.
Vi lämnade hällregnet och gick inomhus för att betala överpris på Universeum. Så fort inträdet var betalt sprack det givetvis upp och en hånfull sol sken in genom de väldiga fönsterpartierna. Skit samma! Vi tog hissen upp för att, bland annat, beskåda exotiska djur. Som alltid när man ska få se spännande djur syns de inte. En skylt beskrev hur darrålen lever, var den lever och hur den skaffar föda genom att elektrifiera intet ont anande fiskar. I akvariet såg vi absolut ingenting. Klart att fiskarna är intet ont anande när darrålen är osynlig.
Ganska snart blev jag mätt på upplevelser men tokhungrig i magen. Det är lätt att glömma födan då man har fullt upp med att försöka skönja välkamouflerade varelser. Vi bestämde oss för att ta oss till Feskekörka vilket tog minst en timme och adderade ytterligare fall av blodsocker. Nu hör det till saken att jag har kladdfobi och ogillar att äta med händerna. Hursomhelst. Anna skickade ut mig för att paxa ett bord och lovade att snart dyka upp med en massa läckerheter. Våra vänner Fredrik, Hanna och Doris kom först ut med stora formar med laxfilé och smörig potatismos. Jag stirrade avundsjukt på deras mat men sken snart upp då Anna gjorde entré. Med färska, opillade, räkor. Jag blev sur som en 4-åring och påbörjade pillandet demonstrativt besvärad. ”Oj, vad mätt jag blir”, ironiutstrålade jag. En varmrökt lax fiskades (göteborgshumor!) upp ur en av påsarna som tröst och snart var jag faktiskt hur mätt som helst. Det var kladdigt men tokgott. Förlåt, Anna!
Oj! Plötsligt blev jag skrivtrött!
Ha en fin freda’kväll!