”Då börjar allvaret igen på måndag!”
Känns repliken bekant, någon?
I mitt fall var det min mor som brukade yppa dessa fruktade ord, varje år, någon gång under sommarlovets sista ovärderliga vecka. Hon fortsatte med det även efter att vi, i vuxen ålder, pekat ut den obehagliga traditionen. Fast då med en glimt i ögat.
”ALLVARET”.
Genast började magen knorra av oro.
På den tiden var ”allvaret” skolan. Nu är det jobbet.
Min fru sa något klokt vid förra årets jobbstart. ”Jag har inga problem med att börja jobba. Jag har problem med att sluta vara ledig.” Bevingade ord!
Jag håller fullständigt med. Det kan ju vara riktigt kul att komma tillbaka till jobbet eller, som i mitt fall, börja på ett splitternytt. Problemet är att det förutsätter att det där lediga tar slut.
Att se Bruce Willis slakta terrorister fastän filmen börjar efter 23.
Att sova tills man vaknar (eller flugorna väcker en).
Att klippa gräset eller skita i det (inte bokstavligen).
Att ligga och läsa de där underbara böckerna precis när andan faller på.
Att ta en tupplur när ögonen är trötta.
Att grilla all mat om det så är blomkålssoppa.
Att dricka kallt vitt vin. MITT PÅ DAGEN. EN TISDAG!!!
En annan standardreplik som folk tar till då ledighet håller på att ebba ut är följande: ”Visst är det skönt att komma tillbaka till lite rutiner igen!”
Eh…ja. Om rutinerna ser ut som ovan.
Jag kan väl sträcka mig till att gå med på att barnen behöver sina rutiner. Det börjar märkas att ledigheten har pågått för länge när de bråkar per automatik och helst tilltalar varandra i förolämpande ordalag. De är trötta på varandra. Och på oss.
Anna testade en mildare variant på detta blogginläggs inledande mening. ”Ska det bli kul att börja skolan igen?” Utan betänketid svarade barnen: ”Jaaa!”
Konstiga ungar!
Fattar de inte ”ALLVARET”?
Ha en allvarlig helg!