”OOUAAH! Helvetes jävlar!”
En märklig scen utspelar sig framför mig.
Iklädd avklippta jeans och trätofflor hoppar en man i cirklar på ett ben. Han är illröd i ansiktet och håller om sitt vänstra smalben innan han avslutar det underliga hoppandet med att, ursinnigt, vräka in ett gäng brädor i ett garage. Orsaken till hans glödgade vrede är att en trätrappa slarvigt ställts mot den garageport som han öppnat för att kunna göra sin brädleverans och som då välte mot mannen vars smalben fick ta smällen.
Händelsen har cirka 38 år på nacken och mannen är min far.
Sex år gammal sitter jag sedan i min fars lastbil och ser hur hans ansikte gradvis återfår sin normala färg. Efter ytterligare en stund växer det fram ett leende under mustaschen. Ett leende som övergår i skratt. Snart skrattar vi båda två åt det som hänt, trots det skinflådda smalbenet. Far skojar om att garageägaren, medvetet och elakt, hade gillrat en fälla. Han konstaterar också att han aldrig tidigare har utfört en snabbare och våldsammare leverans.
Minnen om min far har sköljt över mig den senaste tiden. Kanske handlar det om att jag själv har varit far i snart tio år och funderar på vad mina barn kommer att minnas.
Själv minns jag:
- hur trygg jag kände mig i min fars närhet,
- hur han bar mig hem efter någon tillställning i grannskapet och hur jag låtsassov för att slippa gå (och för att få hoppa över tandborstningen),
- hur glad jag blev när han, ibland, kom hem från jobbet för att förmiddagsfika,
- hur goda hans ”jobbemackor” smakade när man kröp upp i hans knä och tog några bett,
- hur han hade en Karl-Alfred-stor ”snickarmuskel” på underarmen,
- hur han var finurlig som Skalman då vår gamla Mazdas startnyckel knäcktes och fastnade i tändningslåset och efter några timmars klurande och skruvande startades med hjälp av en knapp i handskfacket,
- hur han, liksom Skalman igen, var beroende av sömn och mat för att inte bli tjurig,
- hur mor var hans mat-och sovklocka och skickade in honom i sovrummet för en tupplur då hon märkte behovet,
- hur han, plötsligt en dag, kom hem med världens coolaste cykel med stort bakhjul och litet fram och med växel på ramen framför sadeln. En modell som Bengt Fahlström i Barnjournalen gapigt beskrev som livsfarlig och att växelns placering skulle göra en hel generation pojkar ofruktsamma eftersom vi, tydligen, ständigt skulle slå pungen i växelspaken,
- hur han försåg mig med en egen liten signaturmelodi i marschtakt med titeln: ”Lilla Danne”,
- hur stolt jag var när jag, under en period, hade likadan jacka som far,
- hur han alltid, även i vuxen ålder, har kallat mig ”fars lille påg”,
- hur han, i en småländsk insjö, tog ett nakendopp och hur hans uppstickande vita skinkor kunde förväxlas med två envist efterhängsna kalkonägg,
- hur fin han alltid var mot mor,
- hur han ofta berättade att han var stolt över oss barn.
Jag är lika stolt tillbaka, far!
Och gör mitt bästa för att min familj ska få ha det så bra som din hade det!
Vi ses på tisdag!