”Kan vi’nte sticka ner till skateboardrampen, pappa?”
Sonen avbryter mig i mitt arbete.
Ett välkommet avbrott.
Jag räfsar ihop grönska efter gårdagens röjsågsmassaker och har kämpat i mitt anletes svett i säkert sju minuter.
”Klart vi ska!” svarar jag överraskande. Överraskande för att jag oftast helst vill slutföra något jag påbörjat. Men samtidigt ett helt logiskt och klokt beslut. Jag har nämligen varit på utflykt i helgen och känner en viss Johan-abstinens.
Jag behåller min ”jobba i trädgården-uniform” som består av ett par färgskadade shorts, ett par vinterkängor och en förtvättad tröja. Johan tar kickboarden och jag tar cykeln.
Halvvägs ner i byn lägger jag märke till att Johan har glömt sin hjälm vilket jag, lite strängt, påpekar. ”Du då!” replikerar han och pekar på min cykelhjälmslösa kalufs. Touché, skitunge!
Väl nere vid rampen står jag och njuter av minnen från gårdagen. Jag träffade fem underbara vänner i Trelleborg. 20 år senare. 7300 dagar sedan denna kombination av människor sammanstrålade sist. Ett nästan åtalbart brott. 20 år finare var de. Jag skrattade mig hes och vaknade med träningsvärk i magen. Märkligt nog hade jag en viss träningsvärk i huvudet också.
”Fota mig, pappa!” Johan bryter min tillbakablick. Jag plockar fram min mobil och börjar klicka loss. Efter några oskarpa skräpbilder tar jag det djärva beslutet att ta mig upp på den höga rampen för att få en bättre och mer spännande vinkel. Jag tar sats och är uppe på rampen i två överraskande spänstiga språng.
Två meter över marken börjar jag dokumentera Johans konster innan regnet börjar strila. Ganska omgående övergår regnet från stril till dusch. Jag stoppar mobilen i fickan och sätter mig på huk för att glida nerför rampen på mina trogna arbetskängor.
Jag avverkar de två metrarna med ljusets hastighet. Regnet fungerar tydligen som en valla för mina skor och jag fortsätter glida på asfalten, fast nu på mina känsliga skinkor eftersom fötterna ger sig av i en annan riktning. När jag, till slut, lyckas få stopp på min kropp har jag dessutom skrapat mina handflator i den blöta asfalten.
När barnen faller och skrapar sina handflator brukar jag blåsa dem i händerna och ”trösta” dem med orden: ”Så! Nu är det bra igen! Spring och lek!” Nu står jag där själv med svidande händer (och skinkor) och gnyr lite ynkligt. Lyckligtvis fanns inga vittnen till min vurpa men min värdighet blev ändå något stukad.
Den förkylningsframkallande hemfärden går undan och väl hemkomna skiter jag i räfsjobbet och helgar vilodagen.
Ännu ett logiskt och klokt beslut.
Ha en fin arbetsvecka!