Lyxflykting.
Hur ser en sån ut?
Jag känner mig träffad.
Som unga och nykära (Well, Anna var ung i alla fall) var vi sambosar i Malmö och levde ett lyxigt pluggliv. Under fyra år hade vi förmånen att kunna fly jobbigt vuxenansvar och bara lyxa loss. Studierna var inte särskilt betungande så utrymme fanns att jobba extra och tjäna pengar. Blev vi uttråkade flydde vi till ett fik och satte i oss en bagel med lyxigt pålägg varpå vi utnyttjade gratis påfyllning av kaffe till bristningsgränsen. Blev vi lite pömsiga under en lektionsfri dag flydde vi till drömmarnas värld och unnade oss en rejäl tupplur. Ingen mesig powernap utan några timmars lyxig djupsömn mitt på dagen.
När vi sedan, efter högskoleåren, skulle återvända till verkligheten valde vi att fly från storstadsstimmet och slog oss ner i det göingska lugnet. Tack vare denna flykt fick vi uppleva:
- lyxen att äga ett vackert hus,
- lyxen att kunna bilda familj,
- lyxen att få se två barn växa upp,
- lyxen att arbeta med underbara människor,
- lyxen att kunna lämna barnen till fantastisk förskolepersonal som sedan byttes mot engagerad och duktig skolpersonal,
- lyxen att vila ögonen på ett gäng hästar varav en ska ha bebis,
- lyxen att, en halvgrå söndag, fixa till ridbanan med jordfräs,
- lyxen att avbryta fräsandet och fly inomhus till en väntande kopp kaffe,
- lyxen att få höra Hanna buttert påstå att ”en halvtimme är typ tjugo minuter” när vi försöker begränsa hennes skärmtid,
- lyxen att, gång på gång, konstatera att jag lever världens, hittills, bästa liv.
I kväll lyxflyr jag från Martin och Gunvald som, på bästa sändningstid i fyran, ska lösa samma fall som de löste, på bästa sändningstid i fyran, för ett halvår sedan.
Jag är en lyxflykting, Kent Ekeroth!
Inte de som flyr för livet.