”Just nu är det många som ringer. Väntetiden beräknas till EN minuter.”
CSN i luren.
EN minuter i CSN-tid kan innebära i stort sett vad som helst.
Jag sitter och laddar för att, myndigt och strängt, förklara för den som svarar att en påminnelseavgift på 450 kronor är ett orimligt och skamligt krav att utsätta en hederlig människa för. En klassisk lusläsning är på gång.
Mitt i min uppladdning svarar någon plötsligt!?
Vad har hänt med CSN? Det är visserligen tio år sedan jag brukade ringa dem men jag minns hur jag brukade sitta och vänta mitt stackars öra svettigt och rött. Tålmodigt stod man ut från tjugoåttonde plats i kön tills man var näste man på tur. Och av någon magisk anledning hade alltid den kunden ett dussin ärenden.
Hursomhelst. Någon svarar och jag blir så paff att jag tappar min myndiga och stränga ton. I stället presenterar jag mig glatt med det käcka tillägget: ”Oj, vad fort det här gick!” Redan där har jag dribblat bort mig själv.
Efter ett kort samtal sitter jag och tackar för att hon bakar in den skamligt orimliga skulden i den autogirosumma jag från oktober månad ska betala tills jag har barnbarns barn.
Hade det varit måndag och jag hade utsatts för den normala 50-minutersCSNkön hade jag varit så mycket myndigare och strängare.
Nu sitter jag vid köksbordet och skyller på fredagen.
Fredag. Vilken skitdag!