Lördagmorgon.
Jag vaknar nöjd.
Nöjd med att bara finnas till.
Ligger en stund och funderar på gårkvällen.
Ler åt att Anna och jag inhalerade ett 200 grams Marabou Apelsinkrokant. Uppenbarligen led vi båda av chokladbrist som vi kompenserade väl. Nu vet jag att ”Vän av ordning” skulle le ett ”lille vän”-leende och påpeka att riktig choklad bör ha en viss kakaohalt för att få kallas choklad. Jag väljer att argumentera som en sexåring och påstå att 86 procentig choklad, med eller utan havssalt och chili, är äcklig och fastnar i gommen.
Hursomhelst sätter jag mig sedan till bords och knaprar i mig en avslappnad lördagsfrukost. Kaffet smakar så där gott som det gör när man äter leverpastejmacka till. Lukas är läsvärd som alltid och jag har bordet för mig själv. Barnen övernattar hos kusiner och Anna unnar sig ytterligare (obefogad) skönhetssömn.
En halvtimme senare kör jag på vägen mellan Glimåkra och Sibbhult då en livslevande älgtjur, ograciös men mäktig, klampar från diket upp på vägen, cirka 24 meter längre fram. Jag bromsar in och betraktar det vackra djuret och addar ytterligare nöjdhet till den redan nöjda känslan.
Något senare kör jag och sonen till en skateboard-ramp i Lönsboda där jag sitter som på nålar och tittar på när han far runt som en fis i en påse i gradvis våghalsigare åk på rampen. Efter en stund slappnar jag av och njuter av att se min tioåring susa fram på ett sätt som jag, sedan länge, slutat våga själv. Om jag var nöjd innan är jag direkt lycklig nu.
Ytterligare lycka addas när vi återvänder till hemmet. Där står nämligen Anna och steker kaffeplättar och kaffekokaren puttrar så hemtrevligt att man nästan blir yr.
Efter fikan kramar jag min underbara fru bakifrån där hon sitter vid köksbordet. Jag placerar näsan i den ”inbuktning” som finns lite snett upp mot halsen från nyckelbenet. En av mina favoritplatser på jordklotet. Där luktar gott, där är vackert och hade jag haft ett litet tält och ett litet liggunderlag hade jag kunnat tänka mig att övernatta precis där. Efter några pussar och sniff är jag nästan euforisk.
Jag har alltså gått från nöjd till euforisk och ska nu ge mig på en krystad liknelse.
”Livet är som en mobiltelefon med obegränsat utrymme för lyckobringande gratisappar.”
Wow, vilken livsvisdom!
Som Yoda.
Nästan.
Glad lördag, vänner!