Vi åkte till Göteborg en gång för att hälsa på finfina vänner. Väl framme i deras hus på Hisingen, vid uppackningen av övernattnings-kitet, upptäckte jag att jag glömt deodorant. Detta löste vi galant genom att dyka in på Åhlens i Nordstan för ett inköp. När jag väl valt deo bad jag till alla gudar att personalen skulle erbjuda mig en påse. Jag hade nämligen laddat för ett skämt som jag hade läst som en rolig historia i nån veckotidning. Förväntansfull gick jag fram till kassan och satte min deodorant på disken:
– God dag! Den här tack!
– Det blir 28 kronor! Vill du ha den i en påse?
– Nej tack! Jag tar den under armen!
Jättenöjd stod jag kvar (lite för länge) och hoppades på (i alla fall) ett leende. Ingen reaktion.
Jag är ändå så pass nöjd med skämtet att jag känner mig nödd att sprida det här på bloggen.
Jag kom just på en situation till som känns lika angelägen att skriva om.
Jag hade under en period besvärats av en blåsa innanför underläppen. En störig sak som dök upp som en liten mullvadshög på samma ställe med lite väl täta intervall. Var gång den uppenbarade sig punkterade jag den med en nål och tråkigheter rann ut. Till slut tröttnade jag på den vidriga proceduren och gick till en läkare som menade att jag bitit mig olyckligt i läppen. Nu kan man ju fundera på om man kan bita sig lyckligt i läppen.
Hursomhelst krävdes en operation där en tilltäppt körtel skulle skäras ut. Jag lades varsamt på ett operationsbord med en sån där grön operationsduk över ansiktet med ett hål där munnen ”stack ut”. Under den tid det tog för lokalbedövningen att verka låg jag övertäckt och fantiserade om de hemska instrument som skulle användas under den farliga och komplicerade operationen. Efter en stund började täckduken glida och ett befriat öga kunde betrakta de vassa skalpeller som närmade sig mitt fagra ansikte. En sköterska upptäckte min enögda granskning och drog genast duken rätt.
Efter en lyckad operation, som krävde två stygn, fick jag slå mig ner hos läkaren och återhämta mig samt ställa frågor som kanske dykt upp under den riskfyllda processen. Med fortsatt bedövad mun drämde jag till med (och här kommer alltså skämtet som allt detta skrivande har lett fram till):
– Kan jag schporta preshcis schom vanligt?
– Jadå! Det ska inte vara några bekymmer alls! Vilken sport sysslar du med?
– Boxschning!
Tyvärr fick jag inte riktigt den ha ha-reaktion jag hade väntat mig (och förtjänade). Dessutom var jag lite för snabb med att förklara att jag inte allsch schysschlade med boxning och att det hela hade varit ett schämt. Jag förstod nånstans att ”there’s a time and there’s a place”. Lite skamsen men fortfarande skämtnöjd lämnade jag mottagningen med en, passande nog, Stallone-hängande läpp.
Ha en fin onsdag!