Grå oktobersöndag.
Står i vårt kök och laddar för ännu en tömning av diskmaskinen.
Måste snart vara 100 000-tömningarsjubileum. Jag borde kanske ordna en liten fest!?
Telefonen ringer.
”Hanna vill att du kommer ut!”
Jag hoppar i mina ”foppor” och traskar ut till ridbanan.
Där flyger min lilla dotter fram på 400 kilo häst i en tokgalopp som skulle göra Emil och Lukas gröna av avund och som borde sätta skräck i varje pappacell. I stället njuter jag lugnt av skådespelet, fullt litandes på demontränaren (mamma Anna) som strör uppmuntrande visdomsord över ekipaget. Så makalöst vackert.
Söndag, som sagt. Den veckodag som jag aldrig riktigt får grepp om. Ibland kan jag uppleva den som ett något mer allvarligt och reserverat syskon till den alltid positiva och påhittiga lördagen. Periodvis ångestladdad. Just nu underbar.
För väldigt länge sedan i en galax långt långt borta närmare bestämt Trelleborg vill jag minnas att jag tyckte söndagen var seg och tråkig. Den obligatoriska söndagssteken åts vid lunchtid och sedan låg hela dagen händelselös framför mig och jag var barnsligt uttråkad. Hela världen var stängd och TV:ns två kanaler visade antingen myrornas krig eller en svensk film från 30- eller 40-talet. Filmer som alltid hette något i stil med ”Flottans glada laxar” och som alltid hade Åke Söderblom i huvudrollen. Åke Söderblom som med sin heliumballongröst, i rasande tempo, teatertalade fram sina ”tokroliga” repliker. Och som alltid fick Sickan Carlsson på slutet. Varenda söndag.
På söndagskvällen tittade far på M.A.S.H. vars titelmelodi fortfarande ger mig iskalla ”i morgon är det skola igen”-kårar. Och ändå är jag lärare. Hmm.
I vuxet tillstånd har söndagens känsla helt hängt på huruvida jag trivts på min arbetsplats eller inte. Under tunga perioder av vantrevnad har söndagen varit en dag av Lars Norén-ångest över den oundvikliga måndagen som timme för timme närmat sig.
Inte nu, som jag antydde ovan. Dels trivs jag ypperligt på mitt jobb och dels fick jag en fantastisk present av mina sväron då jag fyllde år. Sydsvenskan på söndagar.
Plötsligt är söndagsfrukosten en läsfest likt lördagsfrukosten. Extrakaffekoppen lagas och vi sitter länge och lus(t)läser varje del. En njutbar start på en veckodag som verkligen ryckt upp sig. Barndomens sysslolöshet är nu något fint. En möjlighet. Ska jag läsa eller kanske skriva? Ska vi gå ut och sparka på löv eller charma till oss en fika hos mormor och morfar?
Just denna söndag kör vi med barnen till teatern i Kristianstad. Musikalen ”Trollkarlen från Oz”. Vanligtvis går jag hellre till tandläkaren än på musikal men denna söndag är jag märkligt mottaglig för upplevelsen. Via barnens uppenbara entusiasm njuter jag mig genom de tre musikaltimmarna som, i vanliga fall, brukar kännas som sex (timmar).
Hemresan blir en färd genom ögongodis. Solen, som gjorde oväntad comeback på eftermiddagen, är på nedgång och molnen blir färgglada på hundra olika vis. Ur markerna stiger vattenånga och en vit rök sprider sig, Stephen Kingskt men vackert, över landskapet.
Dieselbrist tvingar in mig på Preem i Knislinge.
Där står jag och tänker vackra söndagstankar.
Och söndagstankar.