Höstmorgon.
Hästmorgon.
Jag har nu återgått i tjänst som förste hästutsläppare och hälsas välkommen av tre hungriga ston. Morgongnägg fyller stallet. En muttrande variant på gnägg. Som om de harklar sig inför den stundande dagen.
Hästkrubb hälls i krubborna som töms illa kvickt. Under tiden ger jag mig ut i hagen med hö. Iklädd pannlampa. En present från frun för sena löprundor (som hon uttryckte det) men som, i stort sett, bara använts vid hästutsläpp (vilket hon förmodligen egentligen tänkt).
När höet är portionerat i tre högar återvänder jag till stallet där hårda hovar knackar på boxdörrarna. Då jag var ny i hästutsläpparbranschen kände jag alltid en liten oro i magen inför själva utsläppsmomentet. Ungefär som den känslan man får när Thorsten Flinck sätter sig i en TV-soffa.
Orsaken till magoron var att man aldrig visste hur otåligt stirrig Mysan skulle vara vid boxöppnandet. Hur bråttom hon skulle ha att komma in i hagen. Numera vet jag att hon alltid har jättebrått. Och att mina 85 kilo inte har något att sätta emot hennes 500. Det är bara att hänga på.
Eftersom hästarna leds ut en och en (även om Mysan snarare leder mig) stänger jag hagen mellan utsläppen med en spiralliknande ”metalltjotabläng”. Jag måste alltså få stopp på hästen innan jag hakar av nämnda tjotabläng och använder då det välkända ”stoppa hästen-kommandot”: “Ptroo”. Problemet är att jag skulle behöva gå till en talpedagog för att få ordning på mina rullande R som är en förutsättning för att hästen ska förstå. I stressade Mysan-situationer låter mina “ptroo” snarare som “porr” vilket känns väldigt olämpligt för en pryd man som jag. Jag kan också tänka mig att det låter väldigt märkligt utifrån att en man, paniskt, vrålar: ”PORR!” till en konfunderad häst som oftast, faktiskt, stannar av pur häpnad.
Dräktiga (och stirriga) Mysan ska på ultraljud på fredag. Då får vi det slutgiltiga beskedet på om jag, efter sommaren, får ytterligare en pålle att utsläppa när de stallats in. Jag hoppas vi får bilder på ”bebisen” som jag sedan, som en stolt blivande förälder, kan visa upp för mina medmänniskor. Sådana korniga och obegripliga ultraljudsbilder som föräldrar brukar sticka under näsan på en och som man sedan kommenterar med utrop som: ”Aaaau!” och ”Halleda’!” utan att ha en aning om vad som är upp eller ner.
Håll alla tummar och hovar på fredag!
Trevlig tisdag!