”POCK!”
På Piff och Puffigt tecknad film-vis studsar ett ekollon mot min hjässa. Trädgårdens största ek är tydligen på spellevink-humör. Den lutar sig över vår brevlåda och släpper ifrån sig ekollon, som regnmoln släpper nederbörd.
Jag slänger in den hämtade morgontidningen på farstugolvet, hoppar i mina mockarstövlar och går till stallet för morgonens utsläpp. Jag stannar till vid en lövhög som prasslar mystiskt. En lång stund stirrar jag ner i högen och hoppas på en ormglimt.
Hoppas är kanske fel uttryck eftersom jag, i skarpt ormläge, skulle vara illa ute. Jag lider nämligen av en återkommande kunskapslucka. Vän av ordning skulle kanske opponera sig mot ordvalet återkommande kunskapslucka men faktum är att så fort jag tror mig ha kunskap återvänder luckan. Jag kan omöjligt lära mig vad som är snok och vad som är huggorm.
Två sorter. En är gul i nacken och en har mönster. Hur svårt kan det vara? Gul i nacken tycker jag låter giftigt och lite elakt men hör ihop med den ytterst trevliga snoken (tror jag). Mönster har väl alla ormar tänker jag. Som liten trelleborgsk ormillustratör försåg jag alltid alla ormar med sicksack-mönster. Ett allmänt ormkännetecken, trodde jag.
Det blev därför något förvirrat då Anna skulle lära mig skilja på snok och huggorm genom att prata om ett par gamla kalsonger med smeknamn. ”Tänk på dina huggormskalsonger!” tipsade hon. ”De hade ju sicksack-mönster!” Och jag som trodde att valet av ormnamn på kallingarna var en slump och att namnet delvis syftade på den mäktiga (hrm), i kalsongerna, inneboende ”ormen”.
I vilket fall som helst uppstår aldrig någon ormkonfrontation och jag kan, med livet i behåll, fortsätta min korta vandring till stallet.
På väg mot hagen passerar jag en rejäl sten vid kanten av bäcken som rinner vid vår tomtgräns. Denna heliga sten är en utmärkt plats att stå på då en viss nödighet uppstår. Den är dessutom lämpligt placerad bakom vårt höskjul som skyler min, enligt Anna, vidriga och onödiga handling. Hon har ingen förståelse för den frihetskänsla som uppstår vid urinering i en bäck, blickandes över sina ägor. Jag misstänker att man måste vara pillesnoppinnehavare för att någonsin kunna förstå.
I dag lämnar jag dock bäcken i fred och återvänder till stallet där en seriös lördagsmockning tar vid. Jag återvänder sedan, höst- och hästdoftandes, in till den välsignade lördagsfrukosten och konkurrerar med bröd- och kaffedoften.
I dag sänder jag en tanke till Nangijala.
Grattis på födelsedagen, mor!
Vi saknar dig!