”Säger gubben i ”Scream” nånting?”
Johan och Hanna har varit på Eko-hallen och införskaffat Halloween-kit och ska nu leka skräckfilm. Johan köpte en blodig plastkniv och en Scream-mask och ska därför spela huvudrollen. Han behöver således en replik.
”Hello, Sidney!”, är den enda jag kan komma på. Jag väser fram repliken på ett ”Jag ska snart slakta dig med en gigantisk kniv”-vis och Johan hakar genast på.
”Hello, Sidney!”, väser han mot sin lillasyster.
”Hej, Scream!”, svarar Hanna. Muntert. Med Barbie-dialekt. Den där rikssvensk-liknande dialekten som brukar ersätta göingskan i lekar. Den riktigt fasansfulla skräckstämningen infinner sig inte riktigt.
Och då är ändå Hanna klädd i kuslig häxdräkt med svart skräckinjagande peruk. Hon har dock utelämnat vampyrtänderna då de visade sig vara stora som en Billy-bokhylla och lika svåra att, vettigt, få in i en barnmun. Hanna gapade nästan käkarna ur led och såg mer plågad än läskig ut.
Barnens aktivitet är ett genrep inför eftermiddagens Halloween-sammankomst med goda vänner. Själv har jag planer på att skapa ett riktigt vidrigt och mardrömsframkallande näsblod med hjälp av Hannas nyinköpta tub med teaterblod.
Apropå skräck läser jag, med växande fasa, att korv, en av våra viktigaste näringskällor, nu anses lika hälsovådlig som rökning.
Jag ser framför mig hur Scan tvingas märka sina produkter med: KORV DÖDAR!, hur ungdomar i tonåren smygäter korv bakom gympasalen, hur kroggäster tvingas gå utomhus för att få inta ölkorven, hur Keith Richards, i stället för en cigg, har en prinskorv i munnen då han försöker vara rocktuff på scenen, hur föreläsare, inför barn och ungdomar, beskriver wienerkorvens skadeverkningar och varnar för dess roll som inkörsport till tyngre saker som kabanoss och chorizo, hur behandlingshemmen fylls av tunga korvmissbrukare som i tolv steg trappar ner på sina skamliga begär och hur Pölsemannen kriminaliseras och stämplas som langare.
Smaka på den dystopiska framtidsvisionen!
Värre än Halloween.
Ha en korvfri torsdag!