50 shades of beckmörkt.
Jag kör hem efter ett vackert besök i barndomsstaden. Mitt sällskap är två halloweengodistuggande barn. Kvällen är svart som lakrits. Bilens helljus ett skämt. Det blir nästan mörkare när jag tänder det.
Varma tankar går till alla de fina vänner jag träffat under dagen. I synnerhet till en av medlemmarna i mitt första band (Vi var en duo och jag syftar på den medlemmen som inte var jag). Vi satt i hans kök, drack gott kaffe, åt billiga tyska chokladkex och varsin glassbåt. Och pratade. Och pratade. Det kändes som om vi hade några missade år att prata i kapp. Han följde mig sedan till kyrkogården och hälsade på min mor. En vacker stund med en vacker vän och jag kan knappt vänta tills vi ses igen.
Tillbaka till hemvägsmörkret. Då vi nästan kört förbi Lund blir det tvärstopp på motorvägen. En gigantisk bilkö står stilla som ett fotografi. Efter en stund börjar medtrafikanter göra en fuling och kör upp mot färdriktningen på närmaste påfart. Jag dras med i den kriminella akten men backar upp, för säkerhets skull. Johan säger lugnt: ”Jag är rädd!” Jag svarar: ”Jag med!” Allt går dock bra och vi genar genom Lund och kommer ut på andra sidan om jättekön.
Hemresan fortsätter och vi lyssnar på en blandad Spotifylista. Det händer något med musik som spelas i bilen vid mörkerkörning. Den blir så makalöst bra. Jag har ett minne av att jag, mitt i natten, sittandes i en bil, hörde Mauro Scoccos ”Nelly” och tyckte den var såå bra. Dagen efter sökte jag den på Spotify, i fullt dagsljus, och det visade sig att det var bilen och mörkret som hade lurat mig. Den var gräslig.
Den alltid underbara liveversionen av U2:s ”Bad” blir i kväll så bra att den borde få någon form av Nobelpris. Kanske i fysik? Den känns i alla fall. Fysiskt. Det kan ha att göra med musikvännen som nämndes ovan. Jag förknippar den starkt med honom och vår fjärran ungdom.
Plötsligt, i mitt krystade helljus, dyker en vägg av Turkisk yoghurt upp framför bilen. Typ. Jag bländar av och återfår en viss ledsyn i halloweendimman som sedan, envist, gör oss sällskap ända till Glimåkra.
Väl hemma maratonborstar jag tänderna på två trötta och sockermätta finingar som jag sedan föser in i säng innan jag går ut och släpper in tre trötta och fodersugna hästar som jag knappast behöver fösa in i boxarna.
Toktrött efter den ansträngande ”på helspänn i dimman på stundtals vildsvinsspäckade vägar” -körningen sätter jag mig ändå i soffan och försöker se ”Indiana Jones och Döds-Kalle” eller vad den heter. Jag väljer dock sängen ganska omgående då Harrison Ford överlever en atombomb genom att stänga in sig i ett kylskåp.
Nu ligger jag här och skriver: Go’ natt!